Beatrice Rudberg

Jag heter Beatrice Rudberg och är född 1996 på Gotland där jag sen vuxit upp. Mitt hästintresse började tidigt och när jag var 6 år började jag på ridskola med inriktning engelsk ridning. Efter 6 år på ridskola stängdes den ner och jag fick hem två av ponnyerna på foder. En av mina kompisar blev medryttare på den ena ponnyn och efter ett tag började hon intressera sig för NH, ledövningar och liknande saker. Jag hängde på ett tag efter och tyckte det var spännande variation till ridningen. Det blev många promenader med lösa hästar, galna upptåg och ett allmänt ponnyliv med allt vad det innebär! När kompisen slutade letade jag efter en större ponny så jag skulle kunna rida båda ponnyerna. Efter något år och några byten av ponnyer fick jag hem min första häst på foder. Helt plötsligt så insåg jag att allt jag lärt mig på ridskolan och hittills läst om NH var långt ifrån tillräckligt! Lille-Fot som vi kallade hästen var en mycket mer levande varelse med mycket tydligare känslor och åsikter än vad ridskoleponnyerna hade. Så jag fick plugga på ännu mer! Tyvärr fick vår historia ett sorgligt avslut när jag blev tvungen att ta beslutet att avliva honom efter bara 1,5 år tillsammans på grund av att han hade kissing spines, jag skulle flytta och studera på fastlandet och vi hittade ingen ny fodervärd. Då han ägdes av SHV var det inget alternativ att sälja honom.

Vid det här laget var jag helt fast vid natural horsemanship och jag hade även börjat intressera mig för western! Trots det blev det ett vanligt naturbruksgymnasium inriktning häst och engelsk ridning jag valde. Man kan ju säga att jag inte alltid kom överens med varken lärare eller andra elever där angående hästtänket;) Där jag ville vara mjuk, mild, pedagogisk och sätta mig in i hästens natur fortsatte de på det traditionella viset. 2013 fick jag en fristad på en ridskola med islandshästar en bit från stallet där jag fick träna dem i markarbete och hade i stort sett fria händer att lägga upp arbetet. Ett år var jag på ridskolan innan jag var tvungen att sluta för att mina studier tog för mycket tid.

I dag bor jag och mitt russ på Gotlands ridakademi för att utbilda oss inom akademisk ridkonst. Russet är en sent kastrerad valack född 2006 vid namn Russel. Utöver dressyren håller vi på med klickerträning, tömkörning, vi går långa promenader i skog och mark och tanken är att han till slut ska köras in! Självklart sker allting bettlöst och barfota! Ni kan följa oss på ebstli.blogg.se 

Beatrice och hästen Russel

Beatrice och hästen Russel

   Amanda Nätt   

Amanda och hästen Dilla

Mitt namn är Amanda Nätt och jag är från årskullen född 1999. Jag bor i Dalarna där jag är född och uppväxt. Efter många års tjatande på mina föräldrar fick jag äntligen börja rida på en liten ridskola i närheten, med traditionell engelsk ridning, som 9åring, det var då min "hästkarriär" satte fart. Efter det har mitt liv handlat mest om hästar och dom har blivit det jag lever för. När jag hade ridit på ridskolan i några år fick jag min första medryttarhäst, det var en ridskoleponny vid namn Lady. På den tiden var drömmen att bli en duktig tävlingsryttare och jag och Lady tog oss ut på en del små tävlingar tillsammans. 

Det var i slutet av min tid som medryttare på Lady som jag såg dokumentären "The path of the horse" och allt jag tidigare sett som självklart blev inte lika självklart längre. Jag började ifrågasätta det mesta, jag var väldigt vilsen och förvirrad. Var verkligen det jag gjorde bra för hästarna? Vad var det här för annorlunda värld jag fått reda på?Är det verkligen sant? Vad ska jag göra nu? Vill jag fortfarande tävla? Efter någon månad slutade jag som medryttare på Lady och började istället ta lektioner i PNH samtidigt som jag blev medryttare på lite olika hästar, men det dröjde inte länge förens jag slutade med både PNH;n och medryttarhästarna. Sen tog jag en paus från hästarna i någon månad, funderade och var allmänt förvirrad.

I februari 2014 blev jag medryttare på mitt nuvarande medryttar-ställe. Där sköter jag för det mesta om det 6 åriga russet Dilla men jag hjälper även till med lite andra hästar. Tillsammans med Dilla har jag lärt mig väldigt mycket och testat olika alternativa träningsfilosofier. Först var jag väldigt inne på natural horsemanship men Dilla visade mig att hon inte riktigt trivdes med det så det var bara att tänka om. Idag tränar vi mycket med positiv förstärkning och klickerträning och roar oss med det mesta som båda tycker är kul, bl.a långa promenader i skogen, trickträning, cykelturer och long reining! Vi är väldigt öppna för att testa nya saker och fokuserar mest på att båda ska tycka det är kul.

Just nu försöker jag suga i mig så mycket kunskap från så många olika människor och hästar jag kan. Målet är att i framtiden starta eget företag där jag kan jobba med hästar och människor och sprida kunskap. Jag ser hästresan som ett ypperligt tillfälle att komma igång, utvecklas och höra olika människors tankar och åsikter! 

Ni kan följa mig och hästarna på horsethoughtss.blogg.se

Hanna Rattfeldt

Hanna Rattfeldt heter jag, född 1991. Uppvuxen i Värmland men numera sörmlänning då jag sedan ett par år tillbaka är bosatt i Eskilstuna. Här pluggar jag beteendevetenskapliga programmet vid Mälardalens högskola. Både människor och djurs beteende (främst hästar) är något som intresserar mig väldigt mycket. Efter studierna är planen att jag i någon form ska jobba med att behandla, stötta, inspirera och motivera andra människor, gärna i kombination med att arbeta med hästar. 

Redan under ridskoleåren fick jag upp ögonen för naturlig hästhållning och alternativa träningssätt. Ridskolans ponnyer gick ute dygnet runt, klipptes inte och täckades sällan. Vi hade även en väldigt stor variation i innehåll på lektionerna. Körning, bruksridning, uteritter, gymkhana... vi fick prova på det mesta och inte enbart dressyr och hoppning som ofta är ridskolors huvudfokus. Efter ridskoletiden hade jag flera tillfälliga medryttar- och foderhästar som jag utforskade min förmåga att samarbeta med från marken. Flytta för tryck, bombsäkra, löslongera, följa John... det som många idag kallar NH.

2007 flyttade jag och min familj ut på landet och det var först då jag fick möjlighet att skaffa egen häst. The Rooster, en 7-årig varmblodstravare, flyttade hem till mig. Han raserade hela min syn på hästträning. Alla de tekniker jag lärt mig genom åren, funkade plötsligt inte! Han var inte mottaglig för tryck och eftergift, genomskådade allt jag gjorde och hade ingen som helst motivation till träning. Det gjorde mig till en början frustrerad, men eftersom han var så tydlig med vad som funkade och inte funkade fick jag helt enkelt leta efter nya lösningar. Vi började klickerträna. Och så fort jag slutade korrigera brister och istället belönade framgång, förvandlades min tupp. Från att ha grävt ner alla fyra hovarna i backen och vägrat röra sig en millimeter, hänger jag knappt med i svängarna numera!

Med Rooster och min andra häst Micko har jag provat på det mesta. Long reining, trickträning, akademisk ridkonst, körning, frihetsträning för att nämna lite. Jag har även gått kurser i hovvård och är utbildad hästmassör. Allt detta har varit viktiga steg på vägen till hållbara, friska och glada hästar. Men det finns alltid mer kunskap att hämta, fler insikter att nå, fler plan att utvecklas inom. Mitt deltagande i Hästresan hoppas jag ska inspirera mig att vidga vyerna ytterligare!

Min och hästarnas resa kan ni följa på www.equituna.se

Hanna och Rooster. Foto: Andrea Ådin

Hanna och Micko. Foto: Andrea Ådin