Är man på Gotland och intresserar sig för alternativ hästhållning så är Lojsta hed nästan ett måste att besöka, så självklart blev vårt första besök där. Russflocken på Lojsta hed är det närmaste en vildhästflock man kommer i Sverige, russen lever ett liv långt ifrån boxar, sadlar och täcken. De föl som inte blir sålda föds, lever och dör i de sammanlagt 650 hektar stora skogshagarna på Lojsta hed, utan att någonsin stå inne i ett stall, eller ens en ligghall. Att en ligghall finns är annars ett krav för att få ha hästar på lösdrift året runt, men Lojsta hed har dispens från den regeln. Istället för ligghallar söker russen vid stormigt väder skydd i de områden med tätare skog som finns i hagen, och får på så sätt skydd mot väder och vind.

Stillheten i flocken
Att gå omkring bland 60-70 hästar är en magisk känsla! Mitt bland grönska, fågelkvitter, tallar och ormbunkar finns de där. Några äter, andra kliar varandra, några ligger ner och vilar, Gulldis står i utkanten av flocken och håller koll, några föl busar med varandra, hästarna gnäggar. Överallt finns russ i de vanligaste färgerna, vackra fuxar, några svarta och mörkbruna och de allra flesta är bruna med ljusa mular som ser ut som om de blivit stoppade i en påse mjöl, därav namnet mjölmule. De flesta hästarna vill inte att man kommer för nära, några av stona skyddar sina föl när vi närmar oss. En del går iväg från oss, medan några nyfikna unghästar kommer fram för att spana in besökarna, men de allra flesta hästarna står kvar och fortsätter med vad de håller på med trots att vi närmar oss. Att gå omkring bland hästarna ger en lugn och stillsam känsla, det är så oerhört fridfullt samtidigt som det alltid händer något! Ingvar går omkring och kollar vilka hästar som finns där och så att allt är som vanligt. Birgitta Cramér kommer dit efter en stund och hon och Ingvar står och diskuterar de hästar de sett och om det är någon de inte har sett. Jag fascineras enormt över hur de ser skillnad på stona, de flesta är ju bruna i samma färg och utan några tecken som skiljer dem åt! Det är ännu några ston kvar som ska föla och något av dessa ston har inte synts till. Kanske hon har gått iväg för att föla på ett ställe en bit från flocken?

Var nära att dö ut
Ingvar berättar att stona kommer från 6 olika stammar. I början av 1900-talet när man började bevara rasen på heden så var det endast ett fåtal skogsruss kvar. Från dessa hästar stammar de flesta russen idag. Vi frågar om gotlandsrussen är helt renrasiga och efter en stunds diskuterande kommer Birgitta och Ingvar fram till att russen inte är helt renrasiga, andra raser har blandats in för att det inte skulle bli för mycket inavel. Bland annat welshponny finns i gotlandsrussens blod.

Håller familjen nära
Att få se så många hästar på en gång som vi fick möjlighet till är ovanligt. Ingvar berättar att russen vanligtvis går i små familjeflockar med närmaste familjen omkring sig. Kanske mor, dotter och barnbarn. De äldre stona som inte längre kan få föl brukar hålla till i egna grupper. Ibland händer det att något av dessa äldre ston tar ett föl från ett sto som kanske fått sitt första föl och inte är så erfaren. Då behöver Ingvar och de andra som har hästar på heden fort rycka in och skilja mamman och fölet från flocken tills fölet börjar dia. Efter det brukar det vara lugnt att släppa ihop dem med flocken igen.

Det naturliga urvalet
Vi blir såklart nyfikna hur det går att ha hästarna i ett vilt tillstånd på detta sätt, blir de aldrig sjuka eller skadade? Nej, svarar Ingvar på det. Ibland kan de få hovbölder, men förutom det håller de sig friska och skadefria. Ett par tusen år med naturligt urval har gjort sitt och ser till att de starkaste överlever! Ingvar fortsätter berätta att hovarna verkas två gånger/år. Det bästa vore om hästarna kan slita ner hovarna själva, men de går inte tillräckligt mycket på hård mark för att det skall vara möjligt. Vår nästa fråga blir hur länge hästarna går på heden. De ston som beslutas att gå kvar går där hela livet. När de för andra året i rad inte har fått något föl så tas de in för kontroll hos veterinär om de kan ha tur att ha blivit dräktiga. Om inte så får stoet avsluta sitt liv och begravs på heden där hon är född.

Om närkontakt önskas
På vintern fodras hästarna med hö och blir då mer vana vid människor. Vill man garantera att få se russen på nära håll kan det vara en fördel att komma mellan november-maj då hästarna ännu är vana vid människor. Eller så kommer man när hästarna drivs ihop vilket sker 5 gånger/år. I maj/juni när hingsten släpps ut i flocken, i juli vid premieringen, i november när fölen skiljs från flocken, månadsskiftet april/maj och i december för hovvård. Då samlas frivilliga och bildar en kedja genom skogen fram till fållorna.

Föl från heden
Varje år föds cirka 30 föl på heden och de flesta säljs. Är man intresserad av ett russ som växt upp under de bästa förhållanden bör man absolut kolla in de som är till salu! Nästa gång det kommer någon hingst med speciell färg till heden lär jag inte vara sen att boka ett föl!;)

När bilen svängde in på ridakademins stora anläggning tisdagen den 16e juni och vi steg in i det ljusa träfärgade ridhuset möttes vi av undrande blickar från ett tiotal kunskapstörstande ungdomar och ett stort leende spreds i ansiktet på en varmt välkomnande Hanna, ägare av anläggningen och tränare i Akademisk Ridkonst. Solen lyste in i det luftiga ridhuset. Just då pågick ett ungdomsläger och vi slog oss ner bredvid några av ungdomarna för att kolla på de olika privatlektionerna där Hanna hjälpte eleverna med det de själva valt att träna på. Vi tog ett par utav ungdomarna till sidan för att ställa lite frågor.

Hur är Hanna som lärare tycker ni?
- Hon är jättebra, det är roligt att rida för henne. För det första förklarar hon så man förstår, hon ger bra tips och hon är positiv.

 Vad ser ni för fördelar med att rida akademiskt?
- Det är för hästens skull och inte för att vi ska ha kul.

Vi fick se lektioner i både träning från marken, uppsuttet och även utan huvudlag uppsuttet och vi slogs direkt av hur lugn miljön var och hur harmoniskt träningarna gick till. Mellan träningspassen släpptes vissa utav hästarna lösa i ridhuset för att få möjligheten att rulla sig i det mjuka underlaget om de kände för det. 

Uppe på hästryggen redan som 1,5 åring
Hanna visade oss in i ett litet ljust träfärgat rum som låg i direkt anslutning till ridhuset och vi slog oss ner på de något mörkare träfärgade bänkarna och borden för att ställa lite frågor. Solen lyste och fåglarna kvittrade utanför fönstret samtidigt som Hanna berättade med glädje om hennes resa inom hästvärlden.

Född på en lantgård där hennes pappa födde upp en egen hästras inspirerad av indianer, så har hästar har alltid varit en del av hennes liv. “Kommer ihåg att jag har foton av mig själv när jag sitter på hästryggen som 1,5 åring och ser nöjd och stolt ut och sen dess har jag varit tvungen att sitta där varje dag,” nämner hon. Redan som 4 åring fick hon sin första häst, en Shetlandsponny hingst. “Då fick jag ju göra allt det där markarbetet och gå och fixa och dona med den där, tills den blev sittbar. Jag tror att man lär sig rätt mycket på det!” säger hon samtidigt som ett leende sprider sig över ansiktet när hon ser våra imponerade miner.

Den första kontakten som Hanna fick med den traditonella ridningen, dressyr och formgivning var när hon hamnade på en ridskola som 9åring. “Jag tittade förvånat på nån ridlektion och så tänkte jag, ‘Varför gör dom sådär?’ och började fundera lite och förstod då att det ansågs bland ungdomar att det var lite finare om du kunde hålla lite mer i tyglarna och att du hade sadel och ridstövlar och ridhjälm och så, det ansågs lite högre status liksom. ‘Men det är konstigt att det anses så fint’, tänkte jag då, ‘samtidigt som alla är så rädda för hästar!’” berättar hon och skrattar till när hon nämner det sista.

När hon blev lite äldre började hon med sin egen verksamhet där hon erbjöd människor ett alternativ till en ridskoleridning. “Jag skrev på en liten lapp; ‘Är du rädd för hästar? Men är sugen på att lära dig och rida? Då kan ni kontakta mig!’ Det var just då sådana kunder som jag fick.” berättar hon.

Hur Hanna kom in på den Akademiska Ridkonsten var på grund av att hon tog sig an en häst, som inte verkade tycka om varken hoppning eller dressyr och som inte kommit till tävling, trots att han var inköpt för flera miljoner och hade tränats av proffs från att han var unghäst tills att han då var 16 år. Hanna hade innan tränat alla möjliga olika sorters hästar som inte andra klarade av men denna häst trodde hon skulle bli den första hon inte skulle klara.

När hennes väninna tipsade om Bent Banderup, en världskänd tränare inom Akademisk Ridkonst, var hon först skeptisk men efter att ha varit på en utav hans kurser och förstått hur han arbetade med hästarna började hon sakta göra framsteg med sin “galna” häst. Efter ungefär 5 år av träning hade hon lyckats omvandla hästen och det var även den hästen hon tog sitt riddarprov på.

För hästens skull
Vad är då Akademisk Ridkonst? “Ideologin är att man inte köper en häst för att tävla dressyr, utan att man använder sig av dom kunskaperna om dressyr och hästens kropp och balansering, för hästens skull.” börjar Hanna. Det är en sak som är speciellt med just den Akademiska Ridkonsten, att det inte finns några tävlingar inom det och hela ridformen bygger endast på att hästen ska utvecklas och hitta en självbärighet. “Det gör ju att det egentligen inte är en ridform utan det är en utbildning och det är det som jag tycker är spännande, för att man är under utbildning och utveckling hela tiden. Man kan inte säga exakt vart det slutar, utan man vill bara lära sig mer.” säger Hanna entusiastiskt. 

“Ridformen är öppen för all modern forskning och vill gärna samarbeta med det som riktar sig mot hästen väl, som forskarna tar fram idag som har med biomekanik och djurens välfärd att göra.” berättar Hanna. “Man gör ju oftast saker för att man är så van att göra det och det är också en del som den här ridningen går ut på, att man vågar ifrågasätta och ska helst kunna svara på varför man gör just det här, och vad målet är, och vad för svar man vill ha.” menar hon och utbrister sedan med ett leende på läpparna “Det är det jag tycker om, det är Akademisk Ridkonst för mig!”.

Utbildningstrappan
När man utbildar en häst inom den Akademiska Ridkonsten börjar man från marken, vilket också är lite ovanligt i andra ridstilar. Man anser att hästen ska hitta en självbärighet, kroppsmedvetenhet och förstå hjälper från marken innan den får tampas med den extra tyngden av en ryttare på ryggen. Utbildningstrappan i kort ser ut ungefär så att man börjar från marken med att få hästen att förstå de olika hjälperna. Sedan använder man hjälperna till att rakrikta och gymnastisera hästen, dvs göra hästen mer liksidig genom böjning. När den har gymnastiserat sig ökar man tempot och börjar longera hästen. Efter ett tag är det dags att sätta upp en ryttare på ryggen, medans någon annan fortfarande instruerar hästen från marken och då ska hästen kunna röra sig i sin egen balans så som den uppvisade att den kunde när den var utan ryttare. Så småningom överför man ryttarens hjälper så att hästen lyssnar mer på ryttaren.

Inom den Akademiska Ridkonsten är det inte tillåtet att använda hjälptyglar eller liknande. “Den akademiska hjälpföraren är inte tillåten att använda hjälptyglar eller inspänningstyglar utan man måste kunna förklara för hästen hur man vill att den skall lägga sig om den inte själv riktigt hittar formen och det är väl det svåra att man måste ha en bra basutbildning.” säger Hanna och fortsätter “Det är kanske en lite längre väg i början men det är just för att man inte ska få lov att ta genvägarna över en inspänningstygel för att hitta ryggens bärighet.”.

Man ville inte åka därifrån
Efter att vi i planeringsgruppen för Hästresan suttit som fängslade och lyssnat på Hannas intressanta och välutvecklade svar så länge att vi började få träsmak i rumporna var det dags att resa sig och sträcka på sig för att bege sig ut i ridhuset igen. Hanna hämtade in en utav sina hästar och demostrerade i grimma hur en skolhalt kan se ut. Det var tre väldigt nöjda men trötta tjejer från planeringsgruppen som satt sig i bilen och motvilligt körde iväg från den stora fina anläggningen och Hanna, med all spännande kunskap.