”Tänk om man hade haft det från början, frihetsdressyrtänket redan när Agronom var föl.”
Besöket hos Maria Ullerud är vårt längsta besök hittills, vi ville aldrig åka därifrån. Så mycket fint och klokt vi fick ta del av! Och tänk om vi alla hade haft det tänket från början. Med positiv förstärkning samt att hästen ska vilja vara med oss och få känna sig duktig. Maria Ullerud är tränare inom akademisk ridkonst och lär dessutom ut grunderna inom frihetsdressyr. Under vårt besök fick vi se Maria träna sin vackra arabhingst Agronom, vi fick se barnen träna med sina duktiga ponnyer och vi fick ta del av mängder av spännande historier. Som den då hon och Agronom krockade med en älg under en uteritt. Maria åkte av med bruten arm och brutna revben. Som tur var hittade ett par svampplockare henne och hon kunde åka till sjukhus. Men de fick övertala henne att hon var viktigare än hästen för tillfället. Det blev sen en lång oro för Agronom, som inte kom hem förrän sent på kvällen. När de dagen efter kom tillbaka till platsen där olyckan hade skett kunde de se Agronoms spår när han sprang därifrån, men hur han sen kom tillbaka igen och hade gått där länge och letat efter sin matte. När han inte hittade henne på flera timmar hade han gått tillbaka hem.

Hästarnas vän
Marias tid med hästarna började på ridskolan när hon var 7 år. Där träffade hon Pongo, en riktigt arg, sur och vresig ponny. Han var svårfångad i hagen och allmänt svår i hanteringen. Men Maria pratade med honom, tog hand om honom och blev som en vän. Under tiden skapades och utvecklades drömmen om en arabhingst. Det var det som stod högst upp på varje önskelista under hennes uppväxt. Till slut gick drömmen i uppfyllelse, men det var Maria själv som köpte Agronom, en arabherre som nu är över 20 år. Drömmen om en arabhingst förenades med önskan om att bli hästens vän, men det krävdes lite sökande på vägen. Efter några år med vanlig dressyr kombinerat med Agronoms önskemål om hur träning ska gå till och se ut hittade Maria akademisk ridkonst, Christopher Dahlgren och därmed också frihetsdressyr som Rebecka Dahlgren håller i.

Agronom har visat vägen
Målet med Agronom har ända från början varit att han ska vara lätt och följsam. Och så har det blivit. Han är en häst som det aldrig är krångel eller bråk med, men han har däremot tagit många egna initiativ och har egna åsikter om hur träning ska se ut. Exempelvis så vill han väldigt mycket och tycker många gånger att matte ska sitta tyst på ryggen och bara hänga på medan han visar upp sig. Förutom det så har han alltid föredragit att gå på böjt spår, vilket gjorde att AR kändes väldigt hemma för dem. Ända sen Maria hittade AR och frihetsdressyr har det bara varit Christopher och Rebecka Dahlgren hon har ridit för. Hon hade nämligen bilden av att AR var väldigt konstigt och flummigt, men trivs med Christophers raka och tydliga sätt att undervisa på. De ger tillräckligt, säger Maria och ser själv ingen anledning till att söka efter något annat så länge hon får hjälp med allt det hon behöver.
 
I dag är akademisk ridkonst det självklara valet då det ger en helhetsbild där du både kan träna ur flera positioner på marken men också uppsuttet. I frihetsdressyren får du dessutom jobba med relationen till din häst, vilket är en av grundpelarna i Marias undervisning. Hon önskar ha människor och hästar som är samspelta och positiva till träningen. Och när det går bra är Maria, enligt henne själv, stoltare än sina elever och tvekar inte med att visa det!

Drömhästen
Arabhästarna har som sagt varit drömhästen ända sen Maria var liten. Under vårt besök har hon 5 polska araber. Det blev just polska araber eftersom de är kompakta och ser ut så som en arab ska göra utan att det blir överdrivet, enligt Maria. Många har bilden av att araber är hispiga, något hon inte alls håller med om. Däremot är de uppmärksamma. Står det en planka eller ligger det en borste på en ny plats är de noga med att berätta det för sin människa. Hon poängterar hur viktigt det är att hantera araberna mjukt, fint och följsamt. De är känsliga djur som inte köper vad som helst. Är du hårdhänt och okänslig mot dem är det lätt hänt att de blir oroliga och nervösa.

Vikten av att känna sig duktig
Hästarna kombineras med en annan väldigt viktig del i Marias liv, nämligen barn. Hon har fyra egna barn, två fosterbarn och många av hennes elever är barn och ungdomar. Barnverksamheten med hästarna började med att hon ville se om det gick. Om barnen kunde få hästarna att bli nyfikna, motiverade och intresserade av träningen. Och uppenbarligen går det! I början tydde sig hästarna gärna till Maria, gick nära henne. Det blev då ett undersökande från barnen hur de kunde göra hästarna intresserade av dem. Det pratades, belönades med godis och till slut insåg både barn och ponny hur roligt de kunde ha tillsammans. Under vårt besök poängterar Maria hur viktigt och effektivt det är att kunna berömma istället för att bli arg. Hur det kan bryta beteenden och skapa större förståelse för och bättre kommunikation med missförstådda hästar. Hon berättar om en haflinger som det inte gick att longera eftersom han gick till attack. Hon fick prova longera honom och visst gick han till attack och sparkade mot henne. Men när hon till slut fick honom att gå framåt några steg, berömde honom och lät honom komma in till mitten och få godis förändrades hela hästen. Frågetecknet var nästan synligt ovanför huvudet och visst fick han en mer positiv inställning till longering. Det handlar om att sänka kraven och berömma tidigare. Då inser man hur sällan man behöver bli arg på hästen, säger Maria. 

Världsproblemen löser sig i stallet
Maria och hennes man är jourfamilj och familjehem. I nuläget har de två fosterbarn som de från början var jourfamilj åt, men sen inte ville släppa ifrån sig. Dessutom bor det en mamma med sina barn i ett av husen på gården. Hästarna har alltid spelat en otroligt stor roll för barnen som funnits på gården. En del av barnen har varit motvilliga och ointresserade av hästarna först, men har ganska snart blivit nyfikna och vill veta mer. De vill veta varför hästarna gör som de gör och hur de kan lära sig att förstå dem. Stallet är lugnande för barnen och hästarna gör verkligen underverk. Som Maria själv säger, världsproblemen löser de i stallet medan de mockar. Då har de tid för att vara tillsammans, berätta och prata. Och med tiden förändras barnen. De lär sig att inte bara titta, utan att verkligen se och förstå, något de sen kan applicera på deras övriga omvärld och på sig själva.

… där börjar den akademiska ridkonsten
Grunden och målet i den träning Maria lär ut är att både häst och ryttare ska känna sig duktiga. De ska vara samspelta och positiva till träning. Målen med hästen är att få den följsam, mjuk och välbalanserad. Vad det sen är för ras eller hur hästen ser ut, det spelar ingen roll alls. Alla hästar (och ryttare) presterar och utför rörelserna utifrån sin egen förmåga. Målet i Marias egen träning är en välskolad häst som kan de flesta skolorna. ”Där den vanliga dressyren slutar, där börjar den akademiska ridkonsten” säger hon. Men när de stöter på problem är det alltid back to basic som gäller. Som ryttare vill Maria rida från sätet, på en hand. Sist men inte minst ska hästen självklart vara avslappnad i alla gångarter och rytmer.

Den 31 mars 2016 snurrade vi runt i skogarna en stund för att till slut komma fram till platsen där vi skulle möta Christina Jarl. Christina utbildade sig till djurtolk/djurkommunikatör 1998 och det är just detta vi vill veta mer om. Vad är en djurtolk? Hur jobbar hon? Hur kan hon hjälpa djuren och deras människor? Till vår stora glädje blev vår önskan uppfylld, vi följa med Christina ut när hon jobbar. Så vi träffas i stallet hos Roger och Kerstin samt deras 11-åriga varmlodstravare Cayenne Kebb. Christina har hjälpt paret under en period och haft flera samtal med Cayenne samt varit till bra hjälp i hans tillfrisknande och fortsatta tävlingskarriär.
 
Telepati
Christina börjar med att gå igenom de frågor som paret önskar ställa, bland annat hur Cayenne mår, vad han tycker om körning, utrustning och utselning, om han föredrar trav eller monté, varför han reagerar så som han gjorde vid senaste tävlingen och varför han reagerar på liniment på knäna. För Christina är det viktigt att ha med sig mycket papper och flera pennor när hon gör besök, så att djuren ska få prata länge. Under samtalets gång antecknar hon flitigt stödord utifrån det Cayenne säger och går efteråt igenom det med ägarna. Cayenne och Christina samtalar genom bilder, tankar och filmer som skickas telepatiskt och upplevs inne i huvudet på dem. Det är alltså inte avläsande av kroppsspråk eller något liknande. Christina kan även uppfatta emotionella känslor samt värk/stelhet/obehag i kroppen från djuren.
 
”Allt bara stämde!”
Vi väljer att stanna kvar i stallet medan Christina gör sig redo och börjar anteckna under samtalets gång. Hon står utanför boxen som Cayenne är i. När hon kopplar upp upplever jag en energivåg som strömmar rakt igenom mig, sen börjar pennan gå. Vi står kvar en stund för att få med det på film, sen ansluter vi oss till Kerstin och Roger utanför. Vi pratar om hästar överlag, men speciellt om Cayenne. Kerstin och Roger berättar att de haft Cayenne sen födseln, de hade hans mamma och var med när han föddes. Han sattes i träning vid 3 års ålder, kom då till den första proffstränaren. Men när han kom hem efter 6 månader var han helt trasig i kropp och psyke. Då hade Christina det första samtalet med honom. Cayenne berättade om Kerstin och Roger, om andra människor, om sig själv och hur han betedde sig i olika situationer. ”Allt bara stämde!” berättar Kerstin. Den enda information Christina hade fått innan samtalet var namn, födelseår och ras. Ändå kunde hon berätta saker om Cayenne som hade varit omöjligt för utomstående att veta.
 
Efter detta har Cayenne varit i träning ett par gånger till, men han har inte mått bra av det. När vi var på besök hade han varit hemma i ca 1 år. Han trivs bättre med amatörträningen och han får tid till att läka hemma. Utifrån samtalen med Christina görs det förändringar i hans liv. Tandläkaren kunde bekräfta att det var problem med tänderna, Cayenne önskade ett smalare bett än det han hade och han ville bli tvättad i rumpan på grund av klåda. Klådan i ändan visade sig dessutom bero på springmask, trots avmaskning. 

​Håll i dig, matte!
När det är dags för lopp så är Cayenne en väldigt lugn häst. Han kan stå och sova, njuta av att bli kliad på rumpan. Men sen ger han fullt ut på banan och har sprungit in bra med pengar. Inför loppen brukar Kerstin skriva till Christina, ifall hon har en möjlighet att känna in. Vid ett av loppen hade det inte alls gått bra. Cayenne berättade då om att han inte ville in i boxen direkt efteråt, han får sådan mjölksyra och får ont av det. Han visade bilder på hur han ruskar på huvudet. ”När jag läste det där så rann tårarna på mig, det var så slående. Allting bara stämde rakt av.” säger Kerstin om händelsen. Hon har själv gått kurs hos Christina i djurkommunikation och har vid något tillfälle fått tydlig kontakt med Cayenne. En av gångerna sa han åt henne ”Håll i dig matte, för i dag kommer det gå undan!” Mycket riktigt, den dagen vann han och gick en väldigt bra tid.
 
Mera, mera!
Vid dagens samtal var Cayenne väldigt snabb på att börja prata. ”Jag älskar er, vi har det så kul ihop. Toppen att jag fick komma hem igen. Det är kul och Roger är kul. Mera, mera Roger! Du kan och du vågar. Fart och fläkt, starkare nu än förut. Något i vänster bak. Det är muskulärt och det behövs stretching. Hostan är bättre än den var förut. Bara en liten bit av det dåliga kvar. Förut så fyllde det en hel cirkel, nu är det bara en liten bit av cirkeln kvar som är dåligt. Stadig, fyrkantig, bred, fötterna på jorden. Vill ha kul! Tänderna och bajset är bättre.” Christina återberättar samtalet med stor inlevelse, yviga gester och är väldigt noggrann med att Kerstin och Roger ska förstå det hela rätt. Cayenne fortsätter berätta om att fysiskt är det den där lilla biten kvar innan han är helt bra. Psykiskt mår han toppen! Körningen är rolig, han tycker om utflykterna. Men Roger är för feg. Han går på kurs för att lära sig mer, men Cayenne säger att det räcker med deras kurs. Lyssna på intuitionen, känslan, prata med och involvera Kerstin, kom till beslut och sen bara kör. Det räcker med det, det behövs ingen kurs. Han vill att de ska ändra på allt, på själva inställningen till allt. Det är bara att spänna för och köra iväg, inget velande eller tvekande. Bara kör! Och såklart är det viktigt att utrustningen passar.
 
Samarbetar mot förbättring
Cayenne berättar att han hellre tycker om trav än monté, vilket Christina förtydligar för oss att det är ungefär 20% monté och 80% trav, om det ska delas upp på en skala på hur mycket han tycker om det så blir det den uppdelningen. Vid senaste tävlingen fick Christina försöka lista ut tillsammans med ägarna vad det var Cayenne egentligen ville få fram. Han hade blivit störd av att det inte var som vanligt, människorna var inte som vanligt. Det visade sig att Kerstin inte varit med, vilket hade stört Cayenne. Han hade under loppet dragit åt sidan, in mot mitten. Kusken fick hålla ut honom och sen kunde de komma igen. För Cayenne är det viktigt att allt stämmer, allt ska vara en enhet. Han påpekar att hans människor ska lyssna på deras intuition. Och att stress inte är bra, det ska vara gott om tid. Men han tycker absolut att travet är roligt, det är roligt att springa. De ska inte ge upp, de ska följa hjärtat och intuitionen och köra på. Cayenne flikar in med att de inte har tagit med alla frågor, det finns mer som Roger vill veta. Om samhörigheten, att den finns. Tvivla inte, lyssna istället och se att den finns där.
 
Cayenne fortsätter berätta att det vid smörjning av bakknäet gör lite ont, han vill att de ska vara mer varsamma. Han vill lukta på linimentet, vill att de ska berätta vad som är på gång och sen smörja varsamt. På vänster bak, som en sträng vid mitten av benet på insidan, där är det där lilla som är kvar, som inte är helt bra ännu. Cayenne önskar stretching, lång och ordentlig uppvärmning och mycket rörelse för att det ska bli bra.
 
Som avslut får Cayenne prata fritt igen. Han säger att det är lugnt, Kerstin och Roger är bra, de lyssnar, allt känns bättre nu. Det är viktigt att de jobbar tillsammans, med gemensamma beslut, att Kerstin också behöver vara med och bestämma. Det är viktigt att alla är med. Till sist konstaterar Kerstin och Roger att allt verkar stämma även denna gång. 

Blir själva djuret
Christina nöjer sig inte med att bara jobba som djurkommunikatör. Hon är återförsäljare av Tupper ware och driver även ett Gästgiveri. Men själva resan som djurtolk, vilket hon föredrar att kalla sig, började 1998 under en kurs för Samantha Khury. Hon gick grundkursen och sen gick hon fortsättningskursen 2 gånger. I dag håller Christina själv föreläsningar, hon gör hembesök och håller i kurser inom ämnet samt ger privatlektioner. Med själva samtalen så har Christina valt att göra hembesök istället för att jobba på distans. Hon föredrar att fysiskt få träffa djuren och deras ägare. Inför besöket så får hon veta vad djuret heter och hur gammalt det är och innan pratstunden börjar på plats så får hon veta hur länge de har haft djuret samt de frågor som ägarna önskar ställa. Själva samtalet är ca 45-60 minuter, hon är då ensam med djuret och skriver ner det hon får till sig. Under samtalet är det som att Christina blir själva djuret. Hon känner hur det känns i kroppen, hur det känns att röra sig med mera. Hon upplever mycket känslor i samtalen. Efteråt återberättar hon väldigt klart och tydligt för ägarna det som djuret förmedlat. Även om all djurkommunikation sker på samma vis så har Christina endast kommunicerat med tamdjur hittills. Där blir det mestadels hästar som hon pratar med, vilket hon även tycker är mycket trevliga djur. Det vanligaste problemet hon stöter på under samtalen är faktiskt människorna. Vi har en förmåga att missförstå saker eller att glömma bort samt att vi har svårt att lita på oss själva, istället väljer vi att lita på det andra säger.
 
Solskenshistorier
Vi ber Christina berätta om en riktig solskenshistoria, något extra fint som hon varit med om. Cayenne är en sådan. Hur det har gått så mycket upp och ner med honom, men att det blir bättre och bättre. Hon nämner även en hund där det inte hade gått så bra i relationen till sina människor, men efter att ägarna fått nytt tänk så blev det mycket bättre. Hästar som inte har trivts på en plats och som mår bättre efter flytt. Och såklart människorna som utvecklas och tror mer på sig själva.
 
Människor som är med om riktigt allvarliga trauman kan ju ibland sluta kommunicera eller att de åtminstone har svårt för kommunikation. Men hur är det med djuren, undrar vi. Christina berättar om ett fall där det kändes väldigt konstigt och hon inte fick fram så mycket om djuret. Men oftast, när det gäller trauman och jobbiga händelser, så blir det bättre efter att djuret har fått prata om det. Då kan djuret släppa det som hänt och problemen minskar.
 
Rakt på sak
Christina möts med mycket positivitet från människor, en stor öppenhet angående djurkommunikationen. Människor börjar i dag bli öppna, accepterande och mottagliga. Men vad är det då djuren helst önskar lära oss? Vi ska lyssna på oss själva och tro på oss. Vara tydlig i kommunikationen och ha rutiner. Inte säga inte och helst inte säga nej heller, utan ha en rak kommunikation där vi säger vad djuret ska göra.

​Medan höstmörkret drar ihop sig allt mer och blåst och regn blir vanligare drömmer jag mig tillbaka till en kväll hos Maja och Anna Lindh i Jönåker. En kväll fylld av skratt, trevligt umgänge, fina hästar och tankeväckande diskussioner! Den 23 juni var jag, Amanda och Linda och besökte dessa fina människor och deras lika fina hästar.
​
Ett efterlängtat möte
Anna tar emot oss när vi kommer fram och vi börjar med att gå ut till hästarna och hälsa på dem medan vi väntar på att Maja ska komma hem. I hagen går det svenska halvblodet Melissa, irländska ridponnyn Sammy Shamrock, PREn/kallblodstravaren El Diablo, PREn Heroe ZM och lusitanon Exito. Jag som följt Majas blogg ett bra tag är överförtjust över att äntligen få träffa Sammy och Exito! ”Vad liten Sammy är!” utbrister jag för Anna och får veta att jag inte är den först som sagt det. Sammy bär upp Maja så fint så han ser mycket större ut på bilderna.

​Akademisk ridkonst och miljöträning
Efter en fikapaus tar vi oss ut till stallet och får se när Maja rider Exito och Anna tränar Heroe i longering och en del groundwork. Öppnor, slutor, längande arbete och sedan samlande. Träningen kombineras denna kväll med miljöträning då det duggar lite och vi står med paraplyer för att skydda kamerorna. Varken Maja eller Anna har ridit akademiskt hela livet och de har i perioder kombinerat det med tävlingsridning, så som hoppning, dressyr och fälttävlan. Anna började på ridskola när hon var 10 år, 1972. Hon har även jobbat på både ridskola och i tävlingsstall, bland annat för dressyrryttaren och domaren Eric Lette. Förutom det har hon tävlat i dressyr, hoppning och fälttävlan och hon är utbildad hästmassör. Detta har hon dock lagt på hyllan nu för att istället vara tränare inom akademisk ridkonst.

​Maja har med sin irländska korsningsponny Sammy tävlat i dressyr, hoppning och fälttävlan. Särskilt ponnydressyr har de varit väldigt framgångsrika i. Hon började på ridskola när hon var 6 år och när hon var 12 så köpte hon sin första ponny som såklart är Sammy. I dag håller Maja även på med en del frihetsdressyr och vi får en uppvisning även i det med Sammy. Fantastiskt att se den glädjen som är mellan hästar och människor och glädjen i att arbeta tillsammans! Inne i sadelkammaren i stallet är ena väggen nästan helt täckt med rosetter, de flesta är från Majas och Sammys framgångar på dressyrbanorna.

Den evigt skadade hästen
Efter uppvisningen av hästarna och en matpaus slår vi oss ned i soffan, startar filmkameran och börjar med frågorna. Vi är såklart nyfikna på varför de har bytt till akademisk ridkonst. ”Det är ditt fel” svarar Maja med en gnutta humor och låter sin mamma berätta. Anna hade en häst som fick upprepade ledinflammationer. Hon försökte föra diskussion med veterinärerna, det kunde inte vara rimligt att en häst skulle vara skadad så ofta. Många i hennes närhet hade dessutom liknande problem med sina hästar. ”Någonting måste vara fel när hästarna är skadade så ofta. Det borde inte vara tillåtet att rida om det ska vara på det sättet, om de inte är mer hållbara än så.” Säger Anna under intervjun. Hon försökte föra diskussion med annat hästfolk i sin närhet, men ingen var riktigt intresserad av att diskutera dessa problem utan antog bara att det var så det var med hästar.

Vad gör hon för konstigt?
För 15 år sen följde hon med en väninna på en kurs för Bent Branderup och hittade hem direkt. ”Det här är vad jag letat efter hela mitt vuxna ryttarliv” säger hon. I början tyckte folk omkring henne att det hon gjorde var konstigt. Hon som kunde rida, varför höll hon på så där? Bara det att hon tog bort nosgrimman och red så sakta var ju jättekonstigt! Så hon red ut i skogen i mörkret när ingen såg. Sen Anna valde att gå över till akademisk ridkonst har hon märkt betydligt färre skador på hästarna.

​Så mjuk i handen
Maja tog efter sin mammas ridstil och blandade den klassiska och den traditionella dressyren eftersom hon ännu tävlade. Maja berättar att hon fick väldigt positiva resultat från tävlingarna. De flesta domarna tyckte det var positivt att hon red så mjukt och fint och var mjuk i handen. Vad som även var positivt var att ridningen på ponny kunde fortsätta även efter hon fyllt 18 och inte kunde tävla längre, då blev det bara att gå över mer till det akademiska. Vi frågar hur det gick att kombinera ridstilarna och får till svar att det svåraste var att rida för sin mamma när hon var 14 år!

Bedriver kursverksamhet, har lektioner och samarbete med PS of Sweden
När vi var hos Maja och Anna jobbade ingen av dem på heltid som instruktörer. Anna har kursverksamhet både på gården och på andra platser i Sverige. Hon arbetade förut som hästmassör, men anser nu att det ger mer att utbilda människor i att rida sina hästar på ett sätt som inte ger dem spänningar och skador. Maja undervisar i liten skala och jobbar annars på PS of Sweden. I dag har detta dock ändrats och Maja jobbar sen hösten 2015 som egenföretagare på heltid. Hon har syateljé, undervisar inom ridning samt ger behandlingar med Angelic Reiki.

För något år sedan hörde PS of Sweden av sig till Anna och bad henne utveckla ett bettlöst träns. Under samma tid hade Maja börjat klura på en idé till ett akademiskt huvudlag. När hon fick veta att Anna blivit tillfrågad sa Maja direkt att hon måste få följa med på mötet. I slutändan blev det ett hackamore, ett cavemore och ett vanligt träns där nosdelen går att byta ut mot en semikapson. Tränsen är väldigt välutformade och det finns en mening och en funktion bakom varje detalj. Nackstycket är avlastande, paddat och brett utskuret, det finns elastiska vaggor i sidostyckena som ger en behagligare känsla i munnen, nosgrimmorna är utformade för att inte trycka på några nerver. De som arbetar på PS of Sweden anser att man inte ska tumma på inpassning och utformning av tränsen när vi inte gör det på sadlar och annan utrustning.
​
Prototyperna till Majas och Annas träns byggdes av dörrmattor, ståltråd och silvertejp. Melissa fick testa den första färdiga prototypen och började direkt tugga, gäspa och slicka sig om munnen när hon fick på sig tränset! ”Hon älskade vår dörrmatta!” Säger de med ett skratt.

Hur kan vi lära oss av varandra?
Vi fortsätter med att fråga vilka skillnader det är mellan AR och engelsk ridning. Som svar får vi att oavsett vad man rider så har man samma mål. Anna säger att det är synd att betona skillnader, hon betonar hellre likheter istället. Oavsett vad man gör med sin häst så vill man att den ska tycka om sitt arbete, vara lätt för hjälperna, bära sig på bakdelen, jobba över ryggen och såklart att den håller. Att nå dessa mål finns det många vägar till och inom de olika grenarna och disciplinerna kan det vara stor skillnad, beroende på vilken ryttare eller tränare man ser på. Om man enbart ser till skillnader så är de största skillnaderna hur ryttaren sitter på hästen och hur man ser på kontakten mellan ryttarens hand och hästens mun. Inom det akademiska är det en annan följsamhet i bäckenet och en lättare kontakt med munnen. Även utbildningen av häst och människa skiljer sig, till exempel att du jobbar mycket mera med hästen från marken. Anna säger att det är så lätt att prata om skillnader, men hon tror att det är viktigare att prata om likheter. Hur kan vi lära oss av varandra?

Hovvården är den lilla delen
Anledningen till att de valde att gå över till barfota var samma häst som fick alla skador. Melissa hade envisa hovsprickor och när den enda lösningen var nya beslag tröttnade Anna och började läsa på vad skor gör med hästens kropp och fötter. Anna hittade en barfotaverkare i närheten och hon bestämde sig för att testa. Proceduren var lång och ändringen skedde inte på en dag, utan tog något år. Sedan dess har spänningar släppt och Melissa fick ett helt annat rörelsemönster! De andra hästarna följde efter och nu går alla barfota.
​
I det stora hela är hovvården bara en del, rörelse och mat spelar lika stor roll. De poängterar att det inte är meningen att hästen skall ha ont tills den härdat sig, utan man får underlätta med boots och liknande. Vad som egentligen är konstigt, inflikar Anna, att andra frågar varför man tar av skorna och väljer barfota. Det borde vara rimligare att fråga varför man väljer att sko sin häst. Maja avslutar med att en järnsko kan väga lika mycket som hoven och att det naturligtvis påverkar hästens rörelsemönster.

Frihetsdressyr stärker relationen
Förutom den akademiska ridkonsten håller Maja även på med frihetsdressyr och för henne är det ett sätt att umgås med sina hästar. Det hela började på en cirkuskurs för en massa år sedan och efter det har hon tagit några lektioner för Therese Granlund, och sedan jobbat vidare på egen hand. Maja jobbar mycket med energier i frihetsdressyren. ”Hästarna är så mottagliga och känsliga så det faller sig naturligt att ta med energier i arbetet.” Berättar Maja om det. Hon tycker att frihetsdressyren är ett roligt sätt att vara med hästarna på och att det stärker relationen.

Solskensponnyn Sammy Shamrock
Vi ber dem berätta lite mer om Sammy som verkligen har en fantastisk historia bakom sig! Maja har haft honom i 13 år, hon var 12 när de köpte honom. Redan när Maja började på ridskolan när hon var 6 år bestämde hon sig för att hon ville ha en egen ponny. Maja nöjde sig inte med att göra som andra barn och skriva det på önskelistan vid födelsedag och julklapp, hon skrev med det på varje inköpslista när de skulle handla mat att hon ville ha en egen ponny;) Till slut sa henens föräldrar till henne att om hon vill ha en egen ponny så får hon spara ihop till en själv. Och det gjorde hon. 5 år senare hade Maja 10 000 kronor och hon hade bevisat att hon var seriös med sin önskan. De började kolla på ponnyer och Maja föll för varje ponny! Men den tredje ponnyn de kollade på var det något extra med. Han var överbyggd, hade dålig exteriör, var outbildad men ändå var det något speciellt med honom. I efterhand kom det även fram att det var fel papper på honom, han var yngre än det stod i pappren de hade fått med honom. Torbjörn Lundström kollade på Sammy och konstaterade att han var 5 eller 6 år, inte 7. I början gick det inte att fånga Sammy i hagen och det upptäcktes senare att han hade patellaupphakning på båda bakbenen. ”Det var ett köp med väldigt mycket känslor” kommenterar Anna. Trots alla nackdelar hade han en väldigt bra gång och en vänlig blick, och så kändes det rätt.
​
Maja och Sammy kom iväg på sin första klubbtävling i dressyr och vann den. Dagen efter får Anna ett telefonsamtal om att Sammy hade blivit sparkad och stod på tre ben. Veterinär kom ut, de fick in Sammy i transporten och körde till Ultuna dit de kom fram klockan 23 på kvällen. Där konstaterade man att ytliga böjsenan var helt av. Veterinärerna lyckades fiska ned det som var kvar av senan uppifrån och bandagerade in benet ordentligt. 10 dagar fick Sammy stå kvar på Ultuna, sen tog de hem honom på boxvila. Den första promenaden var bara ut på stallgången och sen in i boxen igen. Efterhand blev promenaderna längre och han kunde komma ut i sjukhage. Den enda komplikationen som blev var att de fick ta bort en del svallkött. Den första gången Sammy fick komma ut i hage så hade de både vanliga skydd och transportskydd på honom. När de släppte honom så bara han sprang och sprang! Men han höll och 1 år efter skadan kunde Maja galoppera på honom för första gången. Massage, markträningen inom AR och massor av kärlek fick Sammy frisk. Under igångsättningen fick de även en chans att rida in honom på nytt, de visste inte hur bra det hade blivit gjort på Irland. Sedan dess har Maja och Sammy tävlat i hoppning, fälttävlan och särskilt dressyr på hög nivå!

Vi rullar in på gården utanför Grängesberg på onsdag morgon. Det är en riktigt kall dag och huttrande går vi ut ur bilen och in i stallet. Där håller ett gäng tjejer i olika åldrar på att göra i ordning hästar i väldigt olika storlek. 2 stora shirehästar, Shiregårdens Aragorn och Shiregårdens Merlin samt 3 minishettisar, Vildängens Once in a Blue Moon, Vildängens Fairybell samt … Kontraster är vad Mikaela på Janolsgården bjuder oss på! Hästarna görs i ordning och tas ut på ridbanan där de får turas om att stå i centrum för kamerornas och vår uppmärksamhet.
 
Mikaela har drivit ridskola på Janolsgården sen 2005. Hon lär ut en helhetsbild när det kommer till ridning, körning och hantering av hästar. Hon går själv utbildningar inom frihetsdressyr, akademisk ridkonst samt NH och det är det hon lär vidare ut till eleverna.

​Team STOR och liten
Innan Mikaela börjar med uppvisningarna för oss så får Aragorn (helvit) och Merlin (grå) komma in på ridbanan och springa av sig lite. De rör sig nära varandra och det märks tydligt på dem hur vana de är vid att arbeta tillsammans. De är sannerligen vackra och magnifika, båda dessa jättar över 180 cm i mankhöjd. Minishettisen Indigo, som med god marginal inte ens når upp till magen på Aragorn och Merlin, kommer också in på banan. De två shirehästarna ställs upp mitt emot varandra medan Indigo springer slalom mellan deras ben. Misstagen hos hästarna skrattas bort och när det blir rätt så belönas de med godis. Uppvisningen fortsätter med att Aragorn och Indigo bugar tillsammans, löslongering, diverse trick, ridning utan utrustning med mera. Hästarna är alerta och samarbetsvilliga, men det finns ändå utrymme för lite bus och lite egna idéer. Det, enligt mig, häftigaste under hela uppvisningen var när dessa stora shirehästar stegrar en liten bit ifrån en! Jag som vanligtvis brukar tycka det är mäktigt när min shettis stegrar.
 
På ridbanan ges det plats åt en av Mikaelas elever med sin minishettis. De visar parkering, buga, stegringar och att han lägger sig på kommando.

​Hästgalen sen födseln
Hästarna släpps tillbaka ut i hagen och vi går in för att göra intervjun med Mikaela. Hon beskriver sig själv som hästgalen ända sen födseln, trots att föräldrarna var totalt ointresserade av hästar. Mikaela började rida på ridskola vid 4 års ålder och fick sin första häst på foder när hon var 13 år. Redan då sökte hon sig vidare till westernridningen, eftersom hon ansåg att det var för mycket kamp i den ridning hon fick lära sig på ridskolan. Hon sökte ett mjukare samspel. När Mikaela var 17 år kom nordsvensken Grålle in i hennes liv. En häst med brokigt förflutet, men som hon fick många år tillsammans med. Förutom hästarna fanns det många andra djur i hennes liv och gör än i dag. Hundar, katter, illrar, getter med mera. 2002 flyttade Mikaela till Janolsgården och då blev det möjligt att utöka antalet hästar, som fort blev många! Men att starta en ridskola hade hon inga planer alls på. Till den dagen då några bekanta hörde av sig och ville börja rida där, eftersom hon hade så många hästar. Några elever blev till flera och i dag är det lektioner 6 dagar/vecka.

Utveckling och utbildning
I dag blandar Mikaela kunskap från den akademiska ridkonsten, frihetsdressyr och trickträning. Hon tränar bland annat för Christofer och Rebecca Dahlgren samt Honza Blaha. Aragorn är den häst som hänger med på det mesta. Mikaela beskriver det som att det är tack vare Aragorn hon kommit så här långt också. Dels så har han ett utseende som gör honom attraktiv i shower och filmer, dels så är han en väldigt lugn häst som klarar av dessa situationer. Han har varit med på alla utbildningar och kurser, han har varit mitt inne i Stockholm, mitt ute i skogen i Norrland, han har varit med på film, fotograferingar och uppvisningar. Mikaela beskriver honom som en häst som gillar att vara i fokus och att han är bra på det han gör.
 
Vi frågar såklart även Mikaela hur hon kommit så här långt. En av fördelarna hon nämner är att hon haft möjlighet att träna en stor mängd hästar. I flockarna i dag finns shettisar, russ, tinker, varmblod, shire och korsningar av olika slag. Hon har ridit för Christofer och Rebecca i 9-10 år och för Honza i 4-5 år. Och såklart är det även tack vare alla eleverna som hon kommit så här långt!

​Det börjar i hästhagen
Att starta en ridskola på detta viset har bara fått positivt gehör. Det Mikaela oftast får höra är att det är så lugnt där och att alla hästarna är lugna mot varandra, mycket tack vare att nästan alla hästar går samlade i en flock samt att de blir rätt hanterade. Det är en stor variation på eleverna som söker sig till ridskolan. De yngsta är 3 år och sen är det hela vägen upp i vuxen ålder. Vissa som kommer dit är helt utan erfarenhet, vissa har inte trivts på vanliga ridskolor. På Janolsgården får du inte bara lära dig att rida, du får även lära dig hämta hästarna från hagen, hantera dem, mocka med mera. Grunden i träningen och i det Mikaela lär ut är kommunikationen med hästen, att den ska tycka att det är kul. Det är stort fokus på lugn och avslappning, att få hästen lugn, även efter bus. Vi frågar vad som är roligast med att driva ridskola så här, men det var tydligen en svår fråga. Mikaela svarar att det är många olika saker som är roliga. Att få jobba med hästarna, lära ut det hon kan och såklart att eleverna tycker det är så roligt. 

​Lösdrifter med stora flockar
Hästarna är indelade i tre flockar. En stor, där nästan alla hästarna går, en mindre där det går några ponnyer som haft skador eller har risk för fång och i den sista flocken går Indigo ihop med Belle. Indigo skadade huvudet när han var yngre och får efter det inte riskera att slå i huvudet igen. Hästarna har fri tillgång på grovfoder, men äter genom hönät. Varmblodet är den enda som behöver lite extra mat.

​Belöningsbaserad träning
Grunden i Mikaelas träning är att lära hästarna att flytta från tryck, men i övrigt är träningen belöningsbaserad. I frihetsdressyren föredrar Mikaela kliande före godis, för att hästarna inte ska bli för uppspelta. Men såklart finns det en variation mellan hästarna. De små hästarna är svårare att träna än de stora. Såklart är det även klurigt att träna de små och de stora tillsammans, eftersom ponnyerna är snabbare och känsligare än de stora hästarna. 

Besöket hemma hos Lina Petersdotter Johansson börjar i hennes kök över varsin kopp te. En liten pratstund om vilka vi är, våra hästar och om hur besöket kommer bli. Detta besök blir lite speciellt, för att visa oss på bästa sätt hur hon jobbar erbjuder Lina att en av oss ska få en kort session av henne. Det drogs lott om valet och Amanda blev den som fick sessionen. När teet är uppdrucket går vi ut till hästarna i hagen. De hästar vi får träffa i dag är ett nordsvenskt sto på 7 år vid namn Loka och en kallblodsvalack vid namn Manne.
 
Viktig information
Amandas hästpartner får bli Loka, hon är lugnare och det händer inte lika mycket saker med henne som med Manne. Vi går upp till ridbanan och Loka snyggas till, måste ju se till att vara fin när hon ska både filmas och fotas! Lina börjar gå lite med Loka och checka av henne hur hon är i dag. De visar ett väldigt fint samspel där åsikter från båda sidor får komma fram och bli respekterade. Loka visar att det är svårt för henne att skåla ur i höger varv och Lina poängterar hur viktigt det är att hon får utrymme att säga detta. Det är inte varken fel eller dåligt, men det är väldigt viktig information.

​Att vara i fötterna och marken under fötterna
Lina riktar sin uppmärksamhet tillbaka mot Amanda för att de ska jobba tillsammans en stund. Lina börjar förklara en övning som låter de stora muskelgrupperna vila och gör att de mindre muskelgrupperna och skelettet kan bära upp kroppen istället. Amanda får slappna av i knäna, böja dem en aning och istället låta fötterna bära upp kroppen, något som Lina upplever är en av de saker vi har absolut svårast för. När du står upp, låter du verkligen dina fötter bära upp dig med ett jämnt tryck, samtidigt som du är i kontakt med marken eller golvet under dig? Istället för att låta fötterna bära oss är det många som låter sina axlar, bröstkorg och höfter bära en. Hon fortsätter berätta att om man vill ha tillgång till sina fötter behöver man släppa i knäna. Spontant tittar Amanda ner mot benen och fötterna och Lina utbrister ”Precis, vart är dem någonstans?!” Det är oftast även hennes reaktion på detta, för vi har ingen relation eller kontakt med våra fötter, de får bara hänga med bäst de vill. ”Trots det gör våra fötter ett superviktigt jobb och de kan göra ännu mer om vi tillåter det. Så vi kommer prata en del om att vara i fötterna och även jorden och marken under fötterna.”

Anledningen till att just denna bit är så viktig för oss att kunna utföra är att vi även ber hästarna göra detta för att få en inre styrka, balans och självbärighet. För att underlätta detta för hästarna behöver vi lära oss att släppa de stora muskelgrupperna; exempelvis lårmusklerna, de stora musklerna i ryggen eller kring skuldror och bröstkorg. Dessa muskler kan hjärnan kontrollera och det är därför vi använder dem mer. Kan vi släppa dessa muskler låter vi istället de små musklerna bära upp oss, de som är just menade att göra detta, och då får vi en helt annan frihet i rörelsen. ”Då behöver vi inte bära hela världen på våra axlar och vi slipper ha ont i nacken.” Om vi istället låter fötterna bära oss så kan fötterna bära höfterna som i sin tur bär axlarna.

Att släppa fram, istället för att tvinga fram
Lina fortsätter berätta om vad vi mer kan göra för att få tillgång till hela kroppen och går över till andningen. I dag andas många av oss endast uppe i bröstet vilket beror på och skapar stress. Även om du upplever dig som en lugn person så har du oftast spänningar kring bröstkorg, axlar och skuldror. Istället för att andas uppe i bröstet bör du försöka släppa ner andningen i magen. Och det är just det du ska göra, släppa ner den, inte försöka trycka ner den. Lina visar att det finns att det finns en öppning strax under brösten, i mitten av kroppen. Den öppningen behöver vi släppa taget om och då kan andningen komma ner. För att göra det enklare för kroppen att göra detta kan du släppa hela överkroppen framåt och bara hänga.

Lina och Amanda fortsätter med en övning som kombinerar detta med att få kontakt med fötterna och att släppa ned andning. De rullar ned med böjda knäna och låter kroppen slappna av i den positionen. Att ta sig ner är den enkla biten i denna övning, att ta sig upp är klurigare eftersom du inte skall pressa dig upp med hjälp av stora muskler i lår och rygg, utan snarare mjukt rulla upp med hjälp av de mindre musklerna.

Rörelse tillsammans
Loka får vara med igen, denna gång med Amanda. De får börja med att gå tillsammans medan Amandas fokus är att behålla känslan från övningen. Lina poängterar att Loka har ett stort bogparti och mycket hals i förhållande till hennes bakdel, så även för henne är det en viktig sak att kunna flytta tillbaka sitt fokus och vara mer i höfterna och bakbenen för en jämnare muskulatur. Det finns inget rätt eller fel i detta, allt är bara information. Även saker som att Loka kanske vill gå iväg en bit eller att hon skakar på huvudet är endast information som vi kan använda oss av. Amanda får beröm över att hon väntar in Loka som ibland väljer att lägga sitt fokus på annat, att nosa på marken eller på föremål som finns på ridbanan. Loka tar oftast bara en snabb titt, sen väljer hon att ge tillbaka sitt fokus till Amanda. Efter en stund får Amanda gå på andra sidan av Loka istället, den sida som Loka har lite svårare för. Hon går gärna och lutar lite inåt och har svårt att skåla ur i bogen. Lina ber Amanda att bli mer medveten om Lokas högra bogparti, det stället hon behöver försöka skåla ur för att få till böjning. För att förtydliga detta ger Lina exempel på hur Amanda kan göra för att förklara för Loka. Exempelvis hålla en hand försiktigt emot eller att skicka en energisignal dit. Även att Amanda skall bli mer medveten i sin egen kropp att hon inte tippar inåt. De fortsätter röra sig tillsammans och vid första försöket att be om böjning svarar Loka med ett mottryck, men redan efter ett par försök hittar de en lätt böjning. Lina berättar att hon inte försöker lära sina hästar att gå ifrån tryck, istället försöker hon finna ett sätt där de kan göra detta tillsammans.

Lugn i görandet
Loka lämnas tillbaka i hagen och Linas egen häst Manne får komma in istället. Han är en häst med en hel del stress i sitt bagage, samtidigt som han har tagit och ännu tar ett stort ansvar för sin omgivning. Han finner lugn i att göra saker och visar bland annat detta genom att göra tricket ”yoga” då han blir osäker. Lina och Manne börjar gå tillsammans och han erbjuder precis det som de har jobbat med ett tag nu, nämligen böjning. De börjar leka tillsammans lösa i paddocken. Manne visar hoppning, galopprace, stegring, yoga, han vinkar med hovarna och parkerar vid pallen. Ibland måste han stanna till och kika bort mot hagen på vad hans ston hittar på innan han kan vända sitt fokus tillbaka till Lina.

Ointresserad av ridning
Vi avslutar tiden ute med hästarna och går in och påbörjar intervjun. Lina berättar att hon från början var mer en sporttjej än en hästtjej. Hästarna kom in i hennes liv tack vare att några av hennes bästa vänner hade hopphästar som hon började umgås med. Hon följde med på tävlingar och hjälpte till att sköta om hästarna, själva ridningen var hon väldigt ointresserad av. Hon beskriver sitt arbete i dag som att hon ”jobbar med hästar och människor för hästar och människor, men åt olika håll”. Med hästarna blir de fokus på att hjälpa dem att skapa en ökad förståelse bland oss människor för hur hästar är och fungerar. Med människorna blir det fokus på en ökad förståelse om sig själv, vem just jag är. 

​Vägen till akademisk ridkonst
Lina beskriver sig som en människa som har en bred bild av vad man kan göra med livet, och hon har redan hunnit med mycket. Men det som alltid har kommit tillbaka är hästarna. Av olika anledningar har hon flertalet gånger sålt eller lämnat bort alla hästar och bestämt sig för att sluta med, men det har då inte dröjt lång tid innan de kommit in i hennes liv på något nytt sätt. Sin första häst fick Lina när hon var 12 år. Då såldes hennes sköthäst vilket gjorde så ont att hon inte ville vara med om det igen. Så hon sa åt sin mamma att nu måste de köpa en häst åt henne. Det landade till slut på ett 15-årigt sto som bland annat deltagit i SM i fälttävlan. Men hon tyckte inte att Lina kunde någonting alls. Till slut så blev de tipsade om den enda tränaren som fanns inom akademisk ridkonst på den tiden, i Norrbotten. Så de började åka 5 mil enkel resa varje vecka för att träna hos henne. Lina beskriver det som att hon blev adopterad av denna tränare och att kallblodshingstarna där fick uppfostra henne och visa Lina vem hon verkligen var. 

Relationen i fokus
Det var inte bara den akademiska ridkonsten som inspirerade Lina under dessa år, utan även brukskörningen och den relation kusken har till hästen. Lina beskriver att det alltid varit relationen till hästen som varit viktigast för henne. Inom brukskörningen inspirerades hon av det lugn, den självklarhet och den stabilitet som fanns mellan kusk och häst. Det fanns ingen tvekan, men inte heller någon hårdhet i relationen. Enkelt uttryckt ”Det går inte att skrämma en häst till att stå stilla med det tålamodet som krävs.” I dag hämtar Lina även inspiration från bland annat Noora Ehnqvist, från olika tränare inom den akademiska ridkonsten och Manuel Oliveira. Hon arbetar inte efter ett specifikt system, inte efter en särskild lära, utan kombinerar olika läror till den helhet som behövs för just den hästen eller det ekipaget. Hon hämtar även inspiration från olika saker utanför hästvärlden, exempelvis meditation, dans, kroppsövningar, filosofi och mycket musik. 

En glimt av oändliga möjligheter
Att göra saker på detta vis och att vara på detta vis var något som Lina själv sökte. Hon ville hitta sätt att vara med hästarna bara för att det är roligt. Hon berättar vidare att ”Det här sättet att vara på gav mig möjligheten att få vara mig själv, precis som den jag är. Och det är det jag önskar att ge mina elever och deras hästar. En förståelse att de är älskade för precis dem de är.” Under sessionerna skapar Lina ett utrymme som är så tillåtande och kärleksfullt att man får en möjlighet att släppa kontrollen och föreställningen kring hur något ska vara. Föreställningar som vi spenderar så mycket tid att skapa, men som inte är hälsosamma för varken oss eller hästen. Vi försöker ständigt vara till lags för någon annan, istället för att vara trygga i vem vi är. Men om man alltid är trygg och älskad för den man är så blir möjligheterna oändliga. Detta vill Lina ge just dig en inblick i hur det kan vara.

Framåtbjudning, lätthet, avslappning, lateral balans
Det första steget inom EDL är framåtbjudning och lätthet, steg 2 är avslappning genom flexions, att man böjer halsen ungefär 90 grader åt båda hållen. Man börjar stillastående, men gör detta även i rörelse när hästen kan det. Steg ett innebär även att låta hästen sträcka framåt-nedåt i en position så nacke och manke är på ungefär samma linje. ”Det är väl inte så svårt, det är bara att släppa tyglarna så hamnar hästen där.” kommenterar Pernilla medan hon visar. ”Men det är inte riktigt det som är grejen, vi använder ett kommando för att lära hästen sträcka framåt-nedåt.” För vissa hästar tar det lite tid innan de lär sig detta.
 
Steg 3 inom EDL är den laterala balansen, att hästen skall hitta sin diagonala balans genom skolorna öppna och sluta. När man har den laterala balansen vill man kunna ha den i neck extension, alltså i en lång och låg form och nosen lite framför lod. Detta och de flesta övriga övningar lärs in från marken. För att få mer stabilitet kan man då lägga tygeln över nacken vilket skapar ett lätt tryck i båda mungiporna vilket kallas action reaction, det är även detta som är kommandot för att hästen skall länga formen, förklarar Pernilla. När Tindra har visat detta i skritt går de över till att göra samma sak i trav.

Tredje generationen
Nästa häst Pernilla visar är Altsar som är hennes egen häst. Han är 7 år och ett svenskt halvblod med 25% fullblod i sig. Pernilla hade hans mormor och har även fött mamman, men det är bara Altsar hon har kvar nu. Altsar, som även kallas Kungen, är enbart utbildad inom EDL och har kommit lite längre än de unghästar hon har på träning. Pernilla sitter upp och rider honom en stund, precis som det vore ett vanligt ridpass. Hon visar neck extension och lateral balans från ryggen i skritt, trav och galopp. Vi lägger märke till att hon rider med relativt höga händer och får förklarat för oss att det är för att det ska bli så lite tryck mot tungan som möjligt eftersom det är ett så känsligt organ. Däremot rider man inte hela tiden med höga händer, när hästen är mer utbildad sänker man dem. Något som också verkar var typiskt för denna skola är den förvända galoppen, en övning de använder för att gymnastisera hästen genom böjning.

En kombination av dåtid och nutid
Grundaren av lätthetens skola heter Philippe Karl, en fransman som bland annat är utbildad inom den franska elitridskolan Cadre Noir. Skolan har sin grund i vad de gamla mästarna lärde ut samt den moderna forskning som finns i dag. Inom EDL finns det en 3-årig utbildning för att bli instruktör och Pernilla går nu sitt tredje år och skall börja examineras. ”Det är ett fantastiskt sätt att utbilda hästen på, jag kände att jag äntligen fick svar på alla mina frågor.” Pernilla berättar om att utbildningsskolan för en häst är uppritad som en cirkel. I mitten på den cirkeln står ”Respektera hästen”, något Philippe anser är väldigt viktigt och trycker mycket på. Systemet kring hästens utbildning är klart och tydligt för att det skall bli lätt att förstå för hästen, men inte alltid så lätt för ryttaren. Exempelvis är det alltid hand utan skänkel och vice verca. Dessutom lärs alla hjälper in från marken. ”Du behöver inte ha den flashigaste, dyraste hästen för att lära den piaff, passage, ja allt upp till den höga skolan. Alla hästar kan!” påpekar Pernilla som ytterligare en fördel.
 
Men vad är då skillnaden mot den engelska ridningen? Enligt Pernilla är det ett tydliga systemet som är den största skillnaden och som gör det så lätt för hästen. Exempelvis börjar man stillastående på stallgången med böjning och flexions. Dessutom finns det en röd linje genom precis allt du och hästen gör.

En gedigen utbildning för häst och ryttare
Utbildningsstegen för människa pågår under 3 år för att bli licenserad tränare på nivå ett. För att bli antagen behöver du ha en elev som du hela tiden håller på samma nivå som dig själv och du behöver en egen häst att gå utbildningen med. För att bli instruktör på nivå ett skall du visa upp ett prov med skolor i skritt, trav, galopp och förvänd galopp samt övergångar och ryggning. Dessutom skall du ha en elev med egen häst på samma nivå, göra ett longeringsprov, ett teoriprov samt undervisa ett okänt ekipage. Det finns fem olika nivåer för instruktörer, den högsta nivån är det endast Philippe Karl som är på. Då ingår piaff, passage, spansk skritt, seriebyten, piruetter med mera.
 
Utbildningsstegen för häst liknar till viss del utbildningsstegen inom akademisk ridkonst. Man vill först ha lätthet, framåtbjudning för skänkeln samt balans och avspändhet mot handen. Nästa steg är böjning, flexibilitet och att hästen har eftergift i käkarna. Steg 3 är skolor och övergångar och steg 4 är samling.

Från travstall till dressyrstall
Pernilla har sin bakgrund i travet, hennes pappa och stora förebild var proffstränare på Solvalla. Så Pernilla är verkligen född i ett travstall. Hon berättar om att pappan var en riktig hästkarl av den gamla sorten, han kommunicerade med hästarna på ett väldigt bra vis. När hon var 7 år fick hon sitt första egna russ, en riktig buse som hon alltid ramlade av. På 90-talet köpte hon en pensionerad galoppör och började rida dressyr. Senare köpte hon ett halvblod som hon tävlade upp till MSV i dressyr och dessutom tog flera föl på, Altsar bland annat är barnbarn åt detta sto. Förutom den egna tävlingen och träningen började Pernilla träna några unghästar hos en uppfödare och fick med tiden fler och fler kunder. 2008 gick flygbolaget hon jobbade på i konkurs och hon bestämde sig då för att jobba heltid med hästarna. ”Det blir bara roligare och roligare!” berättar hon. De unghästar hon rider in försöker hon i första hand sälja till personer som vill hålla på med EDL och rida efter det. Hon poängterar att det verkligen är en tid nu då personer letar efter andra vägar att vara tillsammans med sin häst på. Det är inte bara uppfödare som vill ha sina unghästar sålda som söker sig till Pernilla och Stall Deijfen, det är även personer som är intresserade av EDL och vill utbilda sig inom detta. En del av uppfödarna som skickar sina hästar till Pernilla gör det tack vare Lätthetens skola, medan vissa andra gör det enbart för att de vill ha sina unghästar inridna på ett tryggt och bra sätt.

Eld och lågor!
Pernilla blev tipsad om lätthetens skola av en kompis som hade Philippe Karls filmer. Hon var eld och lågor och tyckte att det var ett helt fantastiskt sätt att utbilda hästar på! Pernilla kollade på filmerna och även hon gillade det hon såg. När Bea Borelle, Philippes fru som också utbildar inom detta, kom till Sverige åkte de dit för att titta. Senare började Pernilla rida för en av instruktörerna som då gick utbildning och sökte till slut till utbildningen själv. Nu är hon inne på sitt tredje år och ska examineras. När man går utbildningen så hålls det 3 clinics per år och man skall ha deltagit i minst 10 och max 16 av dessa innan examinationen. Vid examinationen skall den som går utbildningen samt en elev till denne visa ett work in hand-program som innefattar flexions, övergångar, alla skolor i skritt samt ryggningar.
 
Att ha hobbyn som arbete
Pernilla avslutar med att det roligaste med att vara unghästutbildare är just att få jobba med hästar och få göra det man älskar. ”Att kunna leva på sin hobby är få förunnat, det är fantastiskt, verkligen livskvalitet!” Det är ett slitigt jobb och hon har fått jobba hårt för att komma dit hon är i dag, men det är så värt det!

Ortobionomi
Therese berättar att Mini kommer få en behandling som kallas ortobionomi, som är en sorts mjuk kiropraktik. Hon börjar jobba längsmed ryggraden och släpper på små spänningar som finns där. Therese förklarar att en kropp är levande, det finns alltid något att jobba med. Hon hittar spänningar i ländryggen på Mini och berättar att om det var en kunds häst så hade hon frågat hur hästen känns i träningen, vad ni tränar för något, hur människan känner sig i ländryggen. Väldigt ofta så blir det spänningar på samma ställe på häst och ryttare. För att underlätta för hästen att släppa i ländryggen kan även ägaren eller den som håller på mycket med hästen lägga sitt fokus på sin egen länd och slappna av där. Therese berättar att vissa personer inte alls förstår vad som menas med det eller varför det skulle vara bra, medan vissa andra anser att det är självklart att det också kan vara deras kropp som har problem och inte bara hästen. Att det finns en nyfikenhet och förståelse för att vi är sammankopplade med varandra, i människa– hästrelationen.

​Väl sammankopplade ekipage
Ytterligare en indikation på hur sammankopplade häst och människa kan vara får vi när Therese berättar om hur det var när hon började lära sig olika behandlingsmetoder. Det var nämligen så att både hon och Mini hade jättesvårt att ta emot behandlingar. De kämpade mot, kunde inte slappna av, Mini kunde inte stå stilla, Therese sparkade efter massören med mera. När Therese började jobba mer med sin kropp och till slut kunde slappna av genom behandlingarna kunde även Mini göra det. Under vårt besök står Mini och halvsover under nästan hela behandlingen. Medan Mini gäspar av behandlingen berättar Therese att gäspningar, tuggande, smaskande eller om hästen slickar sig runt munnen betyder det att spänningen håller på att släppa.
 
Ditt nya life mission, hålla ihop fingrarna
Som avslutning på behandlingen får vi vara med och göra ett muskeltest som bland annat används inom kinesiologi. En i taget får komma fram till Mini och Therese. Hon berättar att den arm vi är starkast i, där pressar vi ihop långfinger och tumme så hårt vi bara kan. ”Tänk dig att det är ditt enda life mission, att pressa ihop de fingrarna!” Hon tar handen och lägger mot sin egen mage. Sen stryker hon över olika ställen på Minis kropp. En strykning och sen försöker hon sära på fingrarna. Tro mig eller ej, men på vissa ställen är det totalt omöjligt att hålla ihop fingrarna! Och där finns det en spänning. Therese berättar att man kan göra detta testa på sig själv också för att leta efter spänningar eller kanske ta reda på vilken mat du bör eller inte bör äta. Det du gör då är att du pressar ihop långfinger och tumme på den starkaste handen, lägger den andra handen på exempelvis ett mjölpaket och frågar dig själv om du bör äta detta. Sen försöker du sära på fingrarna genom att dra ett finger mellan. Om du kan sära på dem så bör du inte äta det. Detta test är ett bra komplement till andra undersökningsmetoder för att hitta spänningar och obalanser i hästens kropp.

​Även hästar har sämre dagar
Till sist går vi ut till ridbanan och Therese försöker leka i gång Mini. Dock är hon extremt trött i dag och säger nej på de flesta frågor om vad de ska hitta på. Lite lek och bus blir det, några små stegringar, lite akademisk ridkonst, träning på att följa rörelser men mestadels blir det bara en lång gosstund. Therese pratar om hur viktigt det är att lyssna på hästen och ta hänsyn till vad den vill och om den kanske inte vill träna alls en dag. Mini får gå tillbaka ut till kompisen i hagen, vi stannar en stund och gosar med hästarna och åker sen till Therese behandlingslokal där vi har själva intervjun.

​Massageterapeut med intresse för möten
Vi börjar intervjun med att Therese får berätta om sig själv och Mini. Therese är 28 år och arbetar med människor och hästar. Hon är väldigt intresserad av möten - mellan människor, människa och häst, med sig själv och med själva livet. Hon är i grunden massageterapeut på häst och människa men har sedan gått flera vidareutbildningar. Hon jobbar med att människor skall må bra i kroppen, i sig själva och tillsammans med hästar. Hon hittar, medvetandegör och löser upp spänningar samt försöker hitta orsaken till spänningarna. Hon har även en del samtal med sina kunder.
 
Blockeringar på alla nivåer
I sitt arbete med friskvård jobbar Therese mycket med spänningar och blockeringar. Hon kan känna och behandla blockeringar mentalt, på energinivå i våra energifält och i den fysiska muskelcellen. Hon jobbar på alla nivåer däremellan. För att hitta en spänning känner hon och arbetar med sina händer, dels så kan hon känna dem genom att det är knutar eller stelheter, hon kan känna om ett område ger ifrån sig kyla eller värme och hon kan se det genom att studera andning och reaktioner från patienten. Hennes behandlingsmetoder är djupgående eller lätt massage, akupressur, healing och ortobionomi som är en sorts mjuk kiropraktik. Hon använder även rött och infrarött ljus samt använder heta stenar på människor. När hon behandlar människor kan hon även använda sig av visualiseringsövningar, mindfulness och samtal. Förutom behandlingarna håller hon i kurser, föreläsningar och workshops inom olika ämnen, bland annat body awareness. Hon har en väldigt varierande kundkrets, men deras gemensamma nämnare är ett intresse för hälsa. Det är en hel del ryttare som söker sig till henne och även personer som är mitt uppe i livet och behöver få tid för sig själva.

​Mini – kompisen och kollegan
”Mini är min kompis och ibland kollega” börjar Therese att berätta om henne. Hon fortsätter berätta att hon är en liten ponny, fast hon är stor i vem hon anser sig vara. Man får inte säga till henne att hon är liten! Mini är väldigt bra på närvaro, att spegla människor och visa hur närvarande vi är. Om man skall ha en bra kommunikation med henne är det 100% närvaro som gäller, annars blir maten mer intressant. Ibland jobbar Therese och Mini tillsammans med barn. De börjar på marken och bygger upp en relation som de sen tar med sig upp på ryggen.
 
Gunghästen Brunte, hästrädsla och Bella
Vi fortsätter fråga hur hon tagit sig dit hon är i dag och får ett lite oväntat svar på när hästarna kom in i hennes liv. ”Min första häst var en gunghäst” berättar Therese. Brunte, som gunghästen heter, var hennes första häst eftersom hon borstade, mockade, red och körde honom precis som med en vanlig häst. Hon berättar också att han ännu finns kvar.
 
När Therese var 7 år började hon på ridskola. ”Jag var jätterädd, jag grät varje gång jag skulle till ridskolan!” Men något höll henne kvar där och fick henne att fortsätta. När hon var 9 år flyttade hennes familj ut på landet och köpte en shettis, Bella. Bella var inte som andra shettisar, hon var genomsnäll! Tack vare henne fick Therese tillbaka sitt förtroende till hästar. Tillsammans med en kompis och hennes shettis tältade de i hagen, red, umgicks och tog sen varsitt föl på dem. När Therese växte ur Bella fick hon en 3-årig fjording, även han var genomsnäll. Dock så såldes han efter några år när Therese tappade intresset för hästar.

”Bara namnet säger mycket om hur han var”
Det dröjde bara 3 månader innan Therese skaffade en ny häst, längre än så kunde hon inte vara utan det. Den här gången blev det en korsning mellan arab och halvblod, tidigare hopphäst på 16 år. Hans namn sa väldigt mycket om honom, Mr Jojo var mer i luften än på marken. Han var inte alls som de lugna och snälla hästar Therese haft innan och inget av det hon lärt sig på ridskolan fungerade på honom. I början lyssnade hon inte och hade en väldigt hård attityd, men eftersom tanken var att de skulle åka på träningar och hon inte fick på honom på transporten så blev hon tvungen att tänka om, dessutom hade hon vid det laget fått flera skador från avramlingar eller då han sprungit över henne. Therese hittade Monty Roberts och tränade Join-up med Mr Jojo, vilket fungerade väldigt bra. Stallet var den trygga zonen och när han gjorde fel skickades han ut från stallet och ut från gården. Som tur var låg stallet långt från vägen. När han sänkte huvudet, tuggade och var lugn fick han komma tillbaka. Detta fungerade så bra att hon bland annat kunde lasta honom och gå promenader lösa. I och med detta insåg hon även hur viktigt det var med hennes egna mående och inställning när hon var tillsammans med hästen.
 
Therese tog med sig Mr Jojo till en clinic för Perry Wood med en relativt klar bild över vad de skulle jobba med den helgen. Men istället för att jobba med det hon trodde stod hon hela helgen i paddocken och grät medan Perry Wood frågade om olika saker. I takt med att Therese grät och släppte på spänningar kunde även Jojo slappna av, sänka huvudet och landa här och nu. Den clinicen blev en viktig vändpunkt i vad mötet och relationen till hästarna kunde vara och tillföra i det övriga livet. ​

Häst-aupair
Therese hästresa fortsatte sedan vidare till England som häst-aupair när hon var 19 år. Hon hamnade i ett dressyrstall, men trivdes inte alls. Det var en hård miljö och man var hård mot hästarna, det kändes helt enkelt fel. Hon fortsatte vidare till Lanzarote, en ö där det egentligen inte ens växer ordentligt med gräs, men det fanns ett turridningsstall med 20 hästar. Där fick hon verkligen inse hur viktigt det var med rätt utrustning och träning för att hästarna skulle hålla. Att bära turister på 120 kilo uppe i bergen kräver förberedelse och kunskap. Hon fortsatte sen vidare till Spanien där hon fick vara med P.R.E.-hingstar. Den första veckan där tillbringades i en rundcorall för att hon försökte stanna hästen på fel sätt, hon använde händerna istället för sätet. Förutom dessa resor hade hon praktik hos en veterinär där hon insåg att det var friskvård och inte den redan uppkomna skadan som hon ville arbeta med. Alla dessa händelser, möten och hästar har lett fram till att hon vågade söka mer kunskap och förståelse inom friskvård, hälsa och alternativa vägar att vara och träna tillsammans med hästarna.

​Att vara tillsammans
Med Mini har träningen varierat en hel del genom åren. Just nu tränar de mycket på att göra saker tillsammans, exempelvis ta ett steg tillsammans eller andas tillsammans. Mini tycker väldigt mycket om att ha kul och släppa loss. Hon älskar trickträning, att stegra, hoppa eller busa i skogen. ”Det vi gör det gör vi tillsammans och båda får ut något av det” har Therese som grundtanke i träningen. Främst Mini vill att det ska vara mycket variation och de varierar mellan AR, trickträning, frihetsdressyr, tömkörning, körning, promenader och joggingturer. De lite tråkigare övningarna blandas in i leken.
 
Hästskolan
Hästskolan är något som växt fram genom åren med olika hästar och filosofier. Therese berättar att ”Jag vill inte att alla ska gå den långa vägen jag gick. Jag skulle vilja bidra till ett annat sätt att få vara med hästar. Fokus är inte ridningen, fokus är hästen och oss tillsammans och sen är bonusen att få rida”. Therese vill visa andra att det finns flera sätt att vara med hästar på.
 
De första åren med Hästskolan var det ganska små barn som var med, i åldrarna 3-6 år. Det var främst en önskan från deras föräldrar att de skulle få mer än det som den vanliga ridskolan erbjuder. Nu har det även kommit lite äldre barn och tonåringar som söker lugnet och närvaron samt en plats där saker som kläder och utseende inte spelar någon roll, man är älskad för den man är.

Det är inte bara en häst
Efter en stund sätter vi oss ned på gårdsplanen där Lina kan hålla koll på sin dotter, sina elever och hästarna samtidigt som hon svarar på frågorna vi har. Lina har arbetat med väldigt många olika sorters djur inom film, på djurpark, i vilt tillstånd och mycket mer. Vi börjar med att fråga hur hon arbetar för att hitta lösningar. Hon förklarar att hon alltid håller på och att det handlar om att se personligheten hos de olika djuren. Relationen till djuret arbetar hon fram genom att se på vad det är för art, ras, individ och vilken personlighet djuret har. Människan har en förmåga att se djur som ”bara en häst” eller ”bara ett marsvin”, men Linas träning och filosofi grundar sig i att alla djur är individer och det är de individerna man måste se. Men det gäller också att våga vara öppen och fråga andra om hjälp när man inte själv räcker till. Lina har ett kontaktnät av personer som verkar arbeta inom allt möjligt! Veterinärer, forskare, djurkommunikatörer, olika sorters tränare med mera.
​
”Jag tror inte jag kan göra något annat!”
Att arbeta med djur var något Lina tidigt bestämde sig för att göra. Hon är uppvuxen på gård med olika sorters djur och har alltid hållit på med djur på något sätt. Hon berättar om en film som hennes pappa gjorde när hon var fem år gammal. Då sitter hon på en häst och säger ”Jag ska bli skogsvaktare och ta hand om alla djuren.” Detta är något hon verkligen hållit fast vid och med ett skratt säger hon ”Jag tror inte jag kan göra något annat!” Hon beskriver jobbet som helt underbart och det finns inget hon skulle vilja byta ut det mot! 

​Det finns inga problem, bara utmaningar
När vi frågar Lina om vilka de vanligaste utmaningarna hon stöter på är så får vi ett annorlunda, men föga förvånande svar. Hon börjar med att poängtera att det inte finns några problem, bara utmaningar. En stor utmaning i dag är att människan lever så långt från naturen och vi mister vår förmåga att läsa av djur och natur, vilket skapar okunskap och brist på förståelse. Hon berättar att ”Jag har upplevt att för att kunna hjälpa djuren, måste jag bli jättebra på att möta människor!” Hon ger ett exempel på detta om en pappa med sina tre barn som var på besök på gården för ett tag sen. Pappan säger till henne ”Det är ju så fantastiskt gulliga minihästar ni har här”. Lina blev fundersam över vilka han kunde mena, för det fanns inte riktigt några minihästar där. Det visade sig vara gutefåren han pratade om. Men det är inte bara sådan okunskap hon möter, det kan lika gärna vara en ryttare som vill att hans eller hennes häst skall prestera på tävling utan att riktigt ta hänsyn till hur hästen mår, om den klarar det fysiskt och psykiskt. Eller kan det vara okunskapen om varför en häst inte kan galoppera nedför kullersten i en scen i en film. ”Det är verkligen något jag aktivt vill jobba med. Att på något vis bygga en bro mellan djur och människa och hjälpa till att förstå djuren.”

Som en björnmamma
Lina har jobbat med de flesta olika sorters djur! Allt från myror till elefanter, lejon, kaniner, grizzly, getter och vargar. Det hon tycker är absolut roligast är att arbeta med vilda djur, så som viltrehabiliterare eller när hon jobbade med vildhästar i Nya Zeeland där det verkligen gällde att arbeta med tillit och respekt. Och såklart är rovdjuren något hon tycker är extra roligt, eftersom det är djur med så mycket resurser. Vi frågar om ett extra intressant jobbuppdrag hon haft, och det är självklart med ett rovdjur. Hon berättar om sitt första jobbuppdrag med en grizzlybjörn som hon tränade i 1 år inför en filminspelning i USA. De gick promenader tillsammans och Lina fick vara en extramamma som lärde björnungen att gräva och liknande. Samtidigt gällde det att hitta en balans i relationen, hon kunde inte låta björnungen brottas med henne eftersom det aldrig skulle fungera när ungen blev vuxen.

En bred grund
Lina har konstant hållit på med djur så länge hon haft möjlighet. Hon har rest, rest och rest, utbildat sig, jobbat på zoo i olika länder, gått utbildning i USA om olika träningsmetoder och positiv förstärkning, arbetat med Steve Irwing, utbildat sig till äventyrsguide för att kunna ha ridresor, paddla kanot, vandra och klättra och nu senast har hon utbildat sig till fågel- och viltrehabiliterare.
​
Positiv eller negativ?
Vi frågar henne hur hon ser på positiv och negativ förstärkning, ett ganska omdiskuterat ämne i vissa kretsar. Hon berättar om att klickerträningen var vanlig i USA långt innan det blev vanligt i Sverige, vilket gjorde att hon lärde sig om det tidigt. För Lina är det logiskt att om hon inte vill förstärka ett beteende så ignorerar hon det, eller möjligtvis säger till djuret att det där är något hon inte vill vara med om på ett språk som djuret kan förstå. Om det är ett bra beteende belönar hon det. I sin träning med djuren arbetar hon med signalträning, röstkommando, beröm, klicker, target och hon har även gått kurs inom djurkommunikation. Återigen ser hon vilken individ djuret är och arbetar utifrån det.

Att vara ärlig mot sig själv
Lina berättar om en farbror hon träffat som arbetat med grizzlybjörnar i 16 år. Han sa ”Bara man är ärlig i sig själv och mot sig själv märker djuren det”. Det är lätt att man känner en press på sig att gå olika kurser och vara på ett visst sätt, men då är man inte sig själv och man är inte ärlig mot sig själv. Ett djur känner om du är ärlig och därför måste känslan komma ända inifrån. Lina förklarar det så bra med att ”Stress, press och prestation bildar väghinder som hindrar en från att hitta det ärliga och det sanna”. Det gäller att hitta balansen inom sig!
​
Det handlar om ens egen förmåga
Vi frågar Lina om hon någonsin träffat ett djur som varit omöjligt för henne. Hon säger att inget djur är omöjligt, ingen häst är en problemhäst och ingen hund är en problemhund. Det handlar om ens egen förmåga att lösa utmaningarna. Kanske att man stöter på en hund som orkar och behöver springa två mil, medan man själv bara orkar 1 mil. Då behöver man ut och träna mer för att kunna möta djuret. Eller som när Lina skulle börja rida sitt friesersto igen efter sin graviditet och hon inte hade några magmuskler kvar. Det blev omöjligt att fortsätta rida henne barbacka, så som Lina tidigare gjort. Jaemke, frieserstoet, hade vänt sig om mot Lina och liksom frågat ”Alltså mamma, hur går det där uppe?” När Lina började träna igen och fick tillbaka sina magmuskler gick det bra att rida.

​”Det är ändå ett lejon som ryter åt en”
Som avslut ber vi Lina berätta om en särskild händelse hon varit med om. Hon berättar om när hon jobbat med ett lejon i två år och de skulle släppa ut lejonet med en tiger i ett hägn. Hon hörde att de började morra mot varandra och gick till den plats de var på. Då hade de fått tag på en presenning som båda ville ha som sitt eget byte. Hon hade tränat lejonet till ”Låt bli”, men lejon är väldigt måna om sitt byte och försvarar det noga. Varje gång Lina bad lejonet låta bli och backa blev det väldigt kränkt och arg! ”Det är ändå ett lejon som ryter åt en”, berättar Lina. Till slut backade lejonet undan och släppte, men han ville inte prata med Lina på tre dagar!

Är man på Gotland och intresserar sig för alternativ hästhållning så är Lojsta hed nästan ett måste att besöka, så självklart blev vårt första besök där. Russflocken på Lojsta hed är det närmaste en vildhästflock man kommer i Sverige, russen lever ett liv långt ifrån boxar, sadlar och täcken. De föl som inte blir sålda föds, lever och dör i de sammanlagt 650 hektar stora skogshagarna på Lojsta hed, utan att någonsin stå inne i ett stall, eller ens en ligghall. Att en ligghall finns är annars ett krav för att få ha hästar på lösdrift året runt, men Lojsta hed har dispens från den regeln. Istället för ligghallar söker russen vid stormigt väder skydd i de områden med tätare skog som finns i hagen, och får på så sätt skydd mot väder och vind.

Stillheten i flocken
Att gå omkring bland 60-70 hästar är en magisk känsla! Mitt bland grönska, fågelkvitter, tallar och ormbunkar finns de där. Några äter, andra kliar varandra, några ligger ner och vilar, Gulldis står i utkanten av flocken och håller koll, några föl busar med varandra, hästarna gnäggar. Överallt finns russ i de vanligaste färgerna, vackra fuxar, några svarta och mörkbruna och de allra flesta är bruna med ljusa mular som ser ut som om de blivit stoppade i en påse mjöl, därav namnet mjölmule. De flesta hästarna vill inte att man kommer för nära, några av stona skyddar sina föl när vi närmar oss. En del går iväg från oss, medan några nyfikna unghästar kommer fram för att spana in besökarna, men de allra flesta hästarna står kvar och fortsätter med vad de håller på med trots att vi närmar oss. Att gå omkring bland hästarna ger en lugn och stillsam känsla, det är så oerhört fridfullt samtidigt som det alltid händer något! Ingvar går omkring och kollar vilka hästar som finns där och så att allt är som vanligt. Birgitta Cramér kommer dit efter en stund och hon och Ingvar står och diskuterar de hästar de sett och om det är någon de inte har sett. Jag fascineras enormt över hur de ser skillnad på stona, de flesta är ju bruna i samma färg och utan några tecken som skiljer dem åt! Det är ännu några ston kvar som ska föla och något av dessa ston har inte synts till. Kanske hon har gått iväg för att föla på ett ställe en bit från flocken?

Var nära att dö ut
Ingvar berättar att stona kommer från 6 olika stammar. I början av 1900-talet när man började bevara rasen på heden så var det endast ett fåtal skogsruss kvar. Från dessa hästar stammar de flesta russen idag. Vi frågar om gotlandsrussen är helt renrasiga och efter en stunds diskuterande kommer Birgitta och Ingvar fram till att russen inte är helt renrasiga, andra raser har blandats in för att det inte skulle bli för mycket inavel. Bland annat welshponny finns i gotlandsrussens blod.

Håller familjen nära
Att få se så många hästar på en gång som vi fick möjlighet till är ovanligt. Ingvar berättar att russen vanligtvis går i små familjeflockar med närmaste familjen omkring sig. Kanske mor, dotter och barnbarn. De äldre stona som inte längre kan få föl brukar hålla till i egna grupper. Ibland händer det att något av dessa äldre ston tar ett föl från ett sto som kanske fått sitt första föl och inte är så erfaren. Då behöver Ingvar och de andra som har hästar på heden fort rycka in och skilja mamman och fölet från flocken tills fölet börjar dia. Efter det brukar det vara lugnt att släppa ihop dem med flocken igen.

Det naturliga urvalet
Vi blir såklart nyfikna hur det går att ha hästarna i ett vilt tillstånd på detta sätt, blir de aldrig sjuka eller skadade? Nej, svarar Ingvar på det. Ibland kan de få hovbölder, men förutom det håller de sig friska och skadefria. Ett par tusen år med naturligt urval har gjort sitt och ser till att de starkaste överlever! Ingvar fortsätter berätta att hovarna verkas två gånger/år. Det bästa vore om hästarna kan slita ner hovarna själva, men de går inte tillräckligt mycket på hård mark för att det skall vara möjligt. Vår nästa fråga blir hur länge hästarna går på heden. De ston som beslutas att gå kvar går där hela livet. När de för andra året i rad inte har fått något föl så tas de in för kontroll hos veterinär om de kan ha tur att ha blivit dräktiga. Om inte så får stoet avsluta sitt liv och begravs på heden där hon är född.

Om närkontakt önskas
På vintern fodras hästarna med hö och blir då mer vana vid människor. Vill man garantera att få se russen på nära håll kan det vara en fördel att komma mellan november-maj då hästarna ännu är vana vid människor. Eller så kommer man när hästarna drivs ihop vilket sker 5 gånger/år. I maj/juni när hingsten släpps ut i flocken, i juli vid premieringen, i november när fölen skiljs från flocken, månadsskiftet april/maj och i december för hovvård. Då samlas frivilliga och bildar en kedja genom skogen fram till fållorna.

Föl från heden
Varje år föds cirka 30 föl på heden och de flesta säljs. Är man intresserad av ett russ som växt upp under de bästa förhållanden bör man absolut kolla in de som är till salu! Nästa gång det kommer någon hingst med speciell färg till heden lär jag inte vara sen att boka ett föl!;)