När bilen svängde in på ridakademins stora anläggning tisdagen den 16e juni och vi steg in i det ljusa träfärgade ridhuset möttes vi av undrande blickar från ett tiotal kunskapstörstande ungdomar och ett stort leende spreds i ansiktet på en varmt välkomnande Hanna, ägare av anläggningen och tränare i Akademisk Ridkonst. Solen lyste in i det luftiga ridhuset. Just då pågick ett ungdomsläger och vi slog oss ner bredvid några av ungdomarna för att kolla på de olika privatlektionerna där Hanna hjälpte eleverna med det de själva valt att träna på. Vi tog ett par utav ungdomarna till sidan för att ställa lite frågor.

Hur är Hanna som lärare tycker ni?
- Hon är jättebra, det är roligt att rida för henne. För det första förklarar hon så man förstår, hon ger bra tips och hon är positiv.

 Vad ser ni för fördelar med att rida akademiskt?
- Det är för hästens skull och inte för att vi ska ha kul.

Vi fick se lektioner i både träning från marken, uppsuttet och även utan huvudlag uppsuttet och vi slogs direkt av hur lugn miljön var och hur harmoniskt träningarna gick till. Mellan träningspassen släpptes vissa utav hästarna lösa i ridhuset för att få möjligheten att rulla sig i det mjuka underlaget om de kände för det. 

Uppe på hästryggen redan som 1,5 åring
Hanna visade oss in i ett litet ljust träfärgat rum som låg i direkt anslutning till ridhuset och vi slog oss ner på de något mörkare träfärgade bänkarna och borden för att ställa lite frågor. Solen lyste och fåglarna kvittrade utanför fönstret samtidigt som Hanna berättade med glädje om hennes resa inom hästvärlden.

Född på en lantgård där hennes pappa födde upp en egen hästras inspirerad av indianer, så har hästar har alltid varit en del av hennes liv. “Kommer ihåg att jag har foton av mig själv när jag sitter på hästryggen som 1,5 åring och ser nöjd och stolt ut och sen dess har jag varit tvungen att sitta där varje dag,” nämner hon. Redan som 4 åring fick hon sin första häst, en Shetlandsponny hingst. “Då fick jag ju göra allt det där markarbetet och gå och fixa och dona med den där, tills den blev sittbar. Jag tror att man lär sig rätt mycket på det!” säger hon samtidigt som ett leende sprider sig över ansiktet när hon ser våra imponerade miner.

Den första kontakten som Hanna fick med den traditonella ridningen, dressyr och formgivning var när hon hamnade på en ridskola som 9åring. “Jag tittade förvånat på nån ridlektion och så tänkte jag, ‘Varför gör dom sådär?’ och började fundera lite och förstod då att det ansågs bland ungdomar att det var lite finare om du kunde hålla lite mer i tyglarna och att du hade sadel och ridstövlar och ridhjälm och så, det ansågs lite högre status liksom. ‘Men det är konstigt att det anses så fint’, tänkte jag då, ‘samtidigt som alla är så rädda för hästar!’” berättar hon och skrattar till när hon nämner det sista.

När hon blev lite äldre började hon med sin egen verksamhet där hon erbjöd människor ett alternativ till en ridskoleridning. “Jag skrev på en liten lapp; ‘Är du rädd för hästar? Men är sugen på att lära dig och rida? Då kan ni kontakta mig!’ Det var just då sådana kunder som jag fick.” berättar hon.

Hur Hanna kom in på den Akademiska Ridkonsten var på grund av att hon tog sig an en häst, som inte verkade tycka om varken hoppning eller dressyr och som inte kommit till tävling, trots att han var inköpt för flera miljoner och hade tränats av proffs från att han var unghäst tills att han då var 16 år. Hanna hade innan tränat alla möjliga olika sorters hästar som inte andra klarade av men denna häst trodde hon skulle bli den första hon inte skulle klara.

När hennes väninna tipsade om Bent Banderup, en världskänd tränare inom Akademisk Ridkonst, var hon först skeptisk men efter att ha varit på en utav hans kurser och förstått hur han arbetade med hästarna började hon sakta göra framsteg med sin “galna” häst. Efter ungefär 5 år av träning hade hon lyckats omvandla hästen och det var även den hästen hon tog sitt riddarprov på.

För hästens skull
Vad är då Akademisk Ridkonst? “Ideologin är att man inte köper en häst för att tävla dressyr, utan att man använder sig av dom kunskaperna om dressyr och hästens kropp och balansering, för hästens skull.” börjar Hanna. Det är en sak som är speciellt med just den Akademiska Ridkonsten, att det inte finns några tävlingar inom det och hela ridformen bygger endast på att hästen ska utvecklas och hitta en självbärighet. “Det gör ju att det egentligen inte är en ridform utan det är en utbildning och det är det som jag tycker är spännande, för att man är under utbildning och utveckling hela tiden. Man kan inte säga exakt vart det slutar, utan man vill bara lära sig mer.” säger Hanna entusiastiskt. 

“Ridformen är öppen för all modern forskning och vill gärna samarbeta med det som riktar sig mot hästen väl, som forskarna tar fram idag som har med biomekanik och djurens välfärd att göra.” berättar Hanna. “Man gör ju oftast saker för att man är så van att göra det och det är också en del som den här ridningen går ut på, att man vågar ifrågasätta och ska helst kunna svara på varför man gör just det här, och vad målet är, och vad för svar man vill ha.” menar hon och utbrister sedan med ett leende på läpparna “Det är det jag tycker om, det är Akademisk Ridkonst för mig!”.

Utbildningstrappan
När man utbildar en häst inom den Akademiska Ridkonsten börjar man från marken, vilket också är lite ovanligt i andra ridstilar. Man anser att hästen ska hitta en självbärighet, kroppsmedvetenhet och förstå hjälper från marken innan den får tampas med den extra tyngden av en ryttare på ryggen. Utbildningstrappan i kort ser ut ungefär så att man börjar från marken med att få hästen att förstå de olika hjälperna. Sedan använder man hjälperna till att rakrikta och gymnastisera hästen, dvs göra hästen mer liksidig genom böjning. När den har gymnastiserat sig ökar man tempot och börjar longera hästen. Efter ett tag är det dags att sätta upp en ryttare på ryggen, medans någon annan fortfarande instruerar hästen från marken och då ska hästen kunna röra sig i sin egen balans så som den uppvisade att den kunde när den var utan ryttare. Så småningom överför man ryttarens hjälper så att hästen lyssnar mer på ryttaren.

Inom den Akademiska Ridkonsten är det inte tillåtet att använda hjälptyglar eller liknande. “Den akademiska hjälpföraren är inte tillåten att använda hjälptyglar eller inspänningstyglar utan man måste kunna förklara för hästen hur man vill att den skall lägga sig om den inte själv riktigt hittar formen och det är väl det svåra att man måste ha en bra basutbildning.” säger Hanna och fortsätter “Det är kanske en lite längre väg i början men det är just för att man inte ska få lov att ta genvägarna över en inspänningstygel för att hitta ryggens bärighet.”.

Man ville inte åka därifrån
Efter att vi i planeringsgruppen för Hästresan suttit som fängslade och lyssnat på Hannas intressanta och välutvecklade svar så länge att vi började få träsmak i rumporna var det dags att resa sig och sträcka på sig för att bege sig ut i ridhuset igen. Hanna hämtade in en utav sina hästar och demostrerade i grimma hur en skolhalt kan se ut. Det var tre väldigt nöjda men trötta tjejer från planeringsgruppen som satt sig i bilen och motvilligt körde iväg från den stora fina anläggningen och Hanna, med all spännande kunskap.

Vi svänger av vid skylten ner till Änggårde och kommer in på den fantastiskt vackra gården med det gula huset med grönt tak som liknar Pippi Långstrumps hus. Labradorkorsningen Rasken kommer ut och hälsar oss och följer med in i huset där vi möter Lisa. Vi kommer fram till att hästarna som går i en hage en bit bort ska hämtas in först och sen bjuder Lisa på lunch.

När man förbereder
Jag, Amanda och Linda hämtar repgrimmorna som på något sätt har kommit att representera western och natural horsemanship och går sen iväg till hagen. Rasken springer med oss och pockar på vår uppmärksamhet och att vi ska leka med honom. Han har ett gosedjur med sig som skall kastas eller ha dragkamp med. I hagen går de flesta av gårdens hästar, alla valacker som används inom verksamheten och ett sto, Petite som inte kan skiljas från sin älskade Miyo. Vi hämtar hem Rocky, Rockson och Whatson, de hästar vi ska rida på en uteritt ner till havet. Tillbaka i stallet borstas hästarna och utrustningen tas fram. De tunga westernsadlarna med vacker utsmyckning, tränsen med stångbett och utan nosgrimma och de tjocka paddarna. Innan hästarna sadlas och tränsas går vi till saloonen där vi bjuds på mat.

”Det har bara blitt så”
Lisa har plockat fram revben som bara smälter i munnen, en sallad med nudlar och grönsaker och en fantastiskt god dressing. Självklart finns även brödet och smöret framplockat. Förutom ridverksamheten med turridningar, ridskola och ridkurser bedriver Lisa en Bed&Breakfast och hon har saloonen öppen för lunch vissa dagar i veckan samt att de erbjuder catering. När vi har ätit en stund börjar vi med intervjun. Vi frågar Lisa hur hon kom dit hon är i dag och hon svarar helt enkelt på en fantastisk gotländska att ”Det har bara blitt så”. 1997 flyttade Lisa, hennes exman Thomas och deras två barn till den gård som Lisa alltid har drömt om att det skulle bli hennes. På den tiden höll Lisa på med hoppning och hon hade tre hopphästar med sig till gården. Något år senare bestämmer sig hennes exman för att han skall börja rida och han vill då rida western, han hade sett det på Globen Horseshow och tyckte det såg så häftigt ut. Även Lisa tyckte det var lite spännande så hon testade också på det. Till slut köpte sig Thomas en egen häst och även barnen ville ha sina egna ponnyer. Thomas häst var för pigg så Lisa köpte en ny till honom och började själv rida hans häst, barnen växte ur sina ponnyer och behövde nya. Sakta men säkert ökade antalet hästar till att i dag vara 32 stycken på gården.

Från början var det inte tänkt att hästarna skulle vara med i företaget. Men de som bodde på Bed&Breakfast ville rida själva eller låta sina barn testa att rida. Det började kännas en aning oprofessionellt att ha hästarna och låta andra rida på dem utan att ta med dem i företaget så 2003 kom även hästarna med. I dag bedriver Lisa ridskola på höst och vår med 12 lektioner/termin, hon har turridningar och erbjuder ridkurser med helpension, alltså att boende och mat ingår.

Började tänka lite mycket över hindren
Anledningen till att Lisa skolade om till western var för att hon hade små barn och började tänka lite mycket över hindren. Westernhästarna å andra sidan var inte så stora så de var lätta att komma upp på och komma av, de rör sig inte så mycket så det känns stabilt och skönt och man sitter bekvämt i sadlarna, berättar Lisa som anledningen till att ha skolat om. Dessutom tycker hon att hela livsstilen är rolig. Man går omkring med jeans och boots och hanteringen av hästarna, ridningen och tävlandet kommer från att man arbetade med hästarna på gården.

Förutom det egna företaget tävlar Lisa och har bland annat deltagit i SM. I dagsläget har hon två hästar hon tävlar med, valacken Alos Flit Bar O Lena, till vardags Flip, som tävlas i dressyrklasserna pleasure, horsemanship och western riding. Och så är det stoet AAJ Silver N Gold, Goldie, som ska börja tävlas i reining.

Man är lite nördig
För Lisa är westernridningen hennes hobby och livsstil. Hon berättade att förut var det så att man skulle köra amerikanska bilar, lyssnade nästan bara på country och man gick omkring med boots och hatt. Dock har detta förändrats lite för Lisa. ”Dels så är jag ingen sån där tjej som tycker om att gå så mycket i hatt. Sen har jag kommit fram till att de amerikanska bilarna drar alldeles för mycket!” Säger hon med ett skratt. Man är lite nördig inom westernridningen, det är en livsstil och till exempel är allting på tävlingarna på amerikanska. Man säger inte trav utan trot och man rider inte över bomar, utan över poles.

Mot havet
Där tar vi en paus i intervjun för att rida ut. Vi går in och sadlar våra tre valacker, två skäckar och en fux. Jag rider fuxen Whatson, en tidigare avkastarkung som nu har landat helt på Änggårde, Amanda rider på Rocky, en välutbildad gentleman och Linda får den trevliga men något busiga Rockson. När hästarna är färdiga går vi till ridbanan och jag som tidigare jobbat på Änggårde visar hur man får hästarna att gå, stanna och svänga. Så testar vi runt en stund i skritt och trav. Amanda faller direkt för Rocky som lyssnar på nästan enbart sitshjälperna!

När vi känner att vi hittat hem på hästarna rider vi iväg. Planen för dagen är att rida ner till havet som inte alls är långt bort. Galoppsträckorna fick vi tyvärr välja bort när vi inte hade någon trygg ledarhäst med och både Rockson och Whatson busade lite. Men skritt och en del längre travsträckor blev det! Nere vid havet får hästarna gå ut i vattnet och dricka, leka lite och äta av gräset som finns där. Det var 6 individer som njöt ohejdat av ljudet från fåglar, havet, sällskapet och den fantastiska utsikten!

Efter en stund plaskande beger vi oss hemåt igen. Rocky som helt klart är coolast av hästarna får ta täten och vi tar en lång travsträcka. Men det där med trav, det hade Whatson och Rockson helt glömt bort vad det var! Så i en väldigt långsam galopp red vi fram bakom Rocky!

Han tar sig lite friheter ibland
Vi avslutar intervjun och besöket med att fråga hur häst och människa kommunicerar med varandra. Lisa säger att ”Jag går ut i min flock och försöker vara ledare för flocken. Jag vill inte att hästarna går över mig. De får gärna komma fram och gosa, men de ska acceptera mitt utrymme.” Hon berättar vidare att någon häst skämmer hon bort mer än någon annan, till exempel är det någon häst som får gå in till henne på ridbanan när hon berättar om nya övningar för eleverna. Hennes egna hästar är de mest bortskämda! Med ett skratt avslutar hon ”Smokey skulle inte vara som han är om han inte var min häst. Han tar sig lite friheter ibland!”

En vit herdehund sprang ut och anmälde vår ankomst när vi kom fram till Jennie Orleifson. Utanför stallet på den typiska, gamla gotländska gården med vita kalkstenshus stod Jennie och borstade av sin kallblodstravare Mallig som till vardags kallas Maja. Juni visade sig från sin bästa sida med fågelkvitter och strålande solsken. När Jennie borstat färdigt Maja och släppt ut henne i hagen slog vi oss ner i trädgården och påbörjade intervjun.



”Jag har en häst till dig”
Jennie berättar att hon började rida när hon var 11 år. Då hade hennes farbror en sambo med häst som bodde på den gården där Jennie nu bor och har sina hästar. Så Jennie lärde sig rida på ett grovt halvblod på 162 centimeter när hon själv bara var 11 år. Redan första vintern fick hon hjälpa till i stallet och pyssla själv med hästen. När hon var 14 år ringde en kompis och berättade att de hade en häst till henne. Easy to Berich var en varmblodstravare som inte fungerade på travet och skulle gått till slakt. Det blev en lång väntan den dagen, men till slut stod han på gården. Jennie hade aldrig sett honom förut men vid intervjun berättar hon att det kändes rätt med en gång. ”Det var liksom min häst”.

Easy var genomsnäll, men han ville inte varken hoppa eller rida dressyr. Anledningen till detta visade sig vara slitningar i bakknäna. Detta fick Jennie att börja leta efter andra saker att göra med honom och hon hittade till slut akademisk ridkonst på Gotlands ridakademi.

Att vara modig
Jennie berättar att hästarna har utvecklat henne till en modigare person som vågar testa nya saker och inte bry sig så mycket om vad andra tycker och tänker, istället går hon sin egen väg och litar på sin känsla. Det viktigaste för henne är att både hästen och människan har roligt! Detta gör också att relationen till hästen är hennes viktigaste redskap. Utrustning kommer och går beroende på vad hon håller på med, men det som är allra viktigast är relationen.

Vänsterhänta hästar
Jennie bedriver en lektionsverksamhet då hon främst åker hem till personer och har lektioner på hemmaplan. Hon vill hjälpa de som ”hamnar utanför” och inte har möjlighet att ta sig till ridhus där andra tränare finns. Det vanligaste problemet hon ser hos sina elever är att hästarna behöver gymnastiseras för att bli mer liksidiga. Precis som att människor är vänster- eller högerhänta har hästarna en sida som är bättre än den andra. Många av eleverna har inte heller fått kunskap tidigare om vad som händer i kroppen på hästen när den utför olika rörelser. Även att få lära sig känna rätt är en viktig del inom utbildningen och då kan Jennies hästar få hjälpa till.

Hur lektionerna går till och vad som görs på dem varierar. Jennie berättar att ”Ibland är det mer fokus på teknik och hur man utför en övning, ibland står vi och pratar filosofi en hel lektion. Det beror på vad eleven behöver just då.”

Får inte bli för inrutad och låst
Jennie själv började rida traditionell engelsk ridning men gick sen över till mer klassisk dressyr och akademisk ridkonst. Där fick hon lära sig mer om liksidiga hästar och vad som faktiskt händer biomekaniskt hos dem. Men hon säger att hon ”Får inte bli för inrutad och låst”, istället vill hon hålla sig öppen till olika alternativ och olika vägar. Hon rider även en hel del med bara halsring och hämtar inspiration från olika personer som rider på det viset. Jennie säger inte att något är rätt eller fel, utan det beror på personligheten hos häst och människa. Tillsammans måste man arbeta för att hitta balansen mellan det som hästen och människan tycker är roligt och arbeta utifrån det.

Jennie har alltid fått gå på känsla själv då hon under långa perioder inte haft tillgång till tränare. "Tekniken är viktig", säger hon, "men utan känslan blir det lätt stelt, glädjelöst och utan flyt". Hennes filosofi bygger på en enorm kärlek till hästen.

Ridning i harmoni
Intervjun avslutas och vi rör oss ut mot ridbanan som ligger precis bredvid hästarnas hage. Dansa borstas av, sadlas och får en repgrimma med tyglar på sig innan Jennie sitter upp. Ett väldigt fint samspel visas upp i både skritt, trav och galopp och hjälperna vid ridningen märks knappt av! Dansa verkar väldigt tillfreds och frustar, gäspar och slickar sig runt munnen. Jennie är ingen särskilt tyst ryttare utan ser till att berömma Dansa när hon gör rätt. Tyglarna hålls med kontakt, men det är absolut inga spända tyglar som drar ihop hästen utan Dansa verkar få välja själv hur hon vill gå och vart hon hittar sin balans.

När de har ridit en stund så byts huvudlaget ut mot en halsring. Hjälperna fortsätter att vara knappt märkbara och Dansa följer nöjt de minsta signaler. Ett fåtal gånger förstärks halsringshjälperna med ett spö. Som avslut på träningspasset släpps Dansa helt lös och Jennie jobbar upp hennes energi. Dansa brallar loss helt och sparkar och skuttar och visar sig från sin vilda sida för att sen komma fram till Jennie och slappna av helt när hon kallar in henne.

Kontraster i temperament
Dansa släpps sen ut i hagen och kallblodstravaren Maja tas in på ridbanan. Jennie hoppar direkt upp barbacka och Maja visar upp en väldigt pigg sida och visar tydligt att hon har vissa åsikter om hur ridningen ska gå till, det går inte att göra hur som helst med henne. Jennie tillrättavisar henne med ett skratt när Maja med en grinig blick kastar bak huvudet mot Jennie på ryggen. Maja fortsätter att visa upp en vild och busig sida när Jennie ber om backa och Maja svarar med att stegra. Jennie berättar att de börjat lära in det för ett år sedan och vi får se fler exempel på fina stegringar från Maja som verkar njuta av att få uppmärksamhet! Som ett avslut får Maja sträcka ut på en galoppsträcka längs en grusväg.

Efter galoppsträckan övergår Maja till att bli lektionshäst. Det vilda och busiga byts ut mot ett stort lugn och tålamod! Eleven Helena får börja med ledövningar med fokus på att Maja ska följa henne och att Helena går i samma takt som Maja. Efter en stund sitter hon upp och Jennie övergår till att leda ekipaget på en volt. Fokus i dag blir på sitsträning så Helena får börja med att göra väderkvarnar med armarna, undersöka om det finns några spänningar i övriga delar av kroppen, försöka släppa dem samt finna ett inre lugn. Jennie leder runt Maja så Helena kan lägga allt fokus på sig själv. Övningarna tas en i taget med tid för att pausa mellan och bara andas. Jennie lär ut i en väldigt lugn takt och hastar inte fram något utan låter allt ta sin tid.

Harmonisk, lugn och positiv
Besöket avslutas med att vi ställer ett par frågor till Helena. Anledningen till att hon började söka hjälp hos Jennie var för att relationen till hennes haflinger hade blivit sämre och hon började tycka att hästar och ridning var tråkigt, jobbigt och var trött på att försöka reda ut allt själv. Helena följde med en kompis när hon hade träning för Jennie och efter det var Helena fast. Hon berättar att Jennie har hjälpt henne att stärka relationen till sina egna hästar otroligt. Helena har en haflinger och ett gotlandsruss som hon i 1,5 år har tränat för Jennie. Helena beskriver den nya relationen hon fått till sina hästar som harmonisk, lugn och positiv.