Medan höstmörkret drar ihop sig allt mer och blåst och regn blir vanligare drömmer jag mig tillbaka till en kväll hos Maja och Anna Lindh i Jönåker. En kväll fylld av skratt, trevligt umgänge, fina hästar och tankeväckande diskussioner! Den 23 juni var jag, Amanda och Linda och besökte dessa fina människor och deras lika fina hästar.
Ett efterlängtat möte
Anna tar emot oss när vi kommer fram och vi börjar med att gå ut till hästarna och hälsa på dem medan vi väntar på att Maja ska komma hem. I hagen går det svenska halvblodet Melissa, irländska ridponnyn Sammy Shamrock, PREn/kallblodstravaren El Diablo, PREn Heroe ZM och lusitanon Exito. Jag som följt Majas blogg ett bra tag är överförtjust över att äntligen få träffa Sammy och Exito! ”Vad liten Sammy är!” utbrister jag för Anna och får veta att jag inte är den först som sagt det. Sammy bär upp Maja så fint så han ser mycket större ut på bilderna.
Ett efterlängtat möte
Anna tar emot oss när vi kommer fram och vi börjar med att gå ut till hästarna och hälsa på dem medan vi väntar på att Maja ska komma hem. I hagen går det svenska halvblodet Melissa, irländska ridponnyn Sammy Shamrock, PREn/kallblodstravaren El Diablo, PREn Heroe ZM och lusitanon Exito. Jag som följt Majas blogg ett bra tag är överförtjust över att äntligen få träffa Sammy och Exito! ”Vad liten Sammy är!” utbrister jag för Anna och får veta att jag inte är den först som sagt det. Sammy bär upp Maja så fint så han ser mycket större ut på bilderna.
Maja och Sammy, fotograf Sanna Svensson
Akademisk ridkonst och miljöträning
Efter en fikapaus tar vi oss ut till stallet och får se när Maja rider Exito och Anna tränar Heroe i longering och en del groundwork. Öppnor, slutor, längande arbete och sedan samlande. Träningen kombineras denna kväll med miljöträning då det duggar lite och vi står med paraplyer för att skydda kamerorna. Varken Maja eller Anna har ridit akademiskt hela livet och de har i perioder kombinerat det med tävlingsridning, så som hoppning, dressyr och fälttävlan. Anna började på ridskola när hon var 10 år, 1972. Hon har även jobbat på både ridskola och i tävlingsstall, bland annat för dressyrryttaren och domaren Eric Lette. Förutom det har hon tävlat i dressyr, hoppning och fälttävlan och hon är utbildad hästmassör. Detta har hon dock lagt på hyllan nu för att istället vara tränare inom akademisk ridkonst.
Maja har med sin irländska korsningsponny Sammy tävlat i dressyr, hoppning och fälttävlan. Särskilt ponnydressyr har de varit väldigt framgångsrika i. Hon började på ridskola när hon var 6 år och när hon var 12 så köpte hon sin första ponny som såklart är Sammy. I dag håller Maja även på med en del frihetsdressyr och vi får en uppvisning även i det med Sammy. Fantastiskt att se den glädjen som är mellan hästar och människor och glädjen i att arbeta tillsammans! Inne i sadelkammaren i stallet är ena väggen nästan helt täckt med rosetter, de flesta är från Majas och Sammys framgångar på dressyrbanorna.
Efter en fikapaus tar vi oss ut till stallet och får se när Maja rider Exito och Anna tränar Heroe i longering och en del groundwork. Öppnor, slutor, längande arbete och sedan samlande. Träningen kombineras denna kväll med miljöträning då det duggar lite och vi står med paraplyer för att skydda kamerorna. Varken Maja eller Anna har ridit akademiskt hela livet och de har i perioder kombinerat det med tävlingsridning, så som hoppning, dressyr och fälttävlan. Anna började på ridskola när hon var 10 år, 1972. Hon har även jobbat på både ridskola och i tävlingsstall, bland annat för dressyrryttaren och domaren Eric Lette. Förutom det har hon tävlat i dressyr, hoppning och fälttävlan och hon är utbildad hästmassör. Detta har hon dock lagt på hyllan nu för att istället vara tränare inom akademisk ridkonst.
Maja har med sin irländska korsningsponny Sammy tävlat i dressyr, hoppning och fälttävlan. Särskilt ponnydressyr har de varit väldigt framgångsrika i. Hon började på ridskola när hon var 6 år och när hon var 12 så köpte hon sin första ponny som såklart är Sammy. I dag håller Maja även på med en del frihetsdressyr och vi får en uppvisning även i det med Sammy. Fantastiskt att se den glädjen som är mellan hästar och människor och glädjen i att arbeta tillsammans! Inne i sadelkammaren i stallet är ena väggen nästan helt täckt med rosetter, de flesta är från Majas och Sammys framgångar på dressyrbanorna.
Maja och Exito, fotograf Sanna Svensson
Den evigt skadade hästen
Efter uppvisningen av hästarna och en matpaus slår vi oss ned i soffan, startar filmkameran och börjar med frågorna. Vi är såklart nyfikna på varför de har bytt till akademisk ridkonst. ”Det är ditt fel” svarar Maja med en gnutta humor och låter sin mamma berätta. Anna hade en häst som fick upprepade ledinflammationer. Hon försökte föra diskussion med veterinärerna, det kunde inte vara rimligt att en häst skulle vara skadad så ofta. Många i hennes närhet hade dessutom liknande problem med sina hästar. ”Någonting måste vara fel när hästarna är skadade så ofta. Det borde inte vara tillåtet att rida om det ska vara på det sättet, om de inte är mer hållbara än så.” Säger Anna under intervjun. Hon försökte föra diskussion med annat hästfolk i sin närhet, men ingen var riktigt intresserad av att diskutera dessa problem utan antog bara att det var så det var med hästar.
Efter uppvisningen av hästarna och en matpaus slår vi oss ned i soffan, startar filmkameran och börjar med frågorna. Vi är såklart nyfikna på varför de har bytt till akademisk ridkonst. ”Det är ditt fel” svarar Maja med en gnutta humor och låter sin mamma berätta. Anna hade en häst som fick upprepade ledinflammationer. Hon försökte föra diskussion med veterinärerna, det kunde inte vara rimligt att en häst skulle vara skadad så ofta. Många i hennes närhet hade dessutom liknande problem med sina hästar. ”Någonting måste vara fel när hästarna är skadade så ofta. Det borde inte vara tillåtet att rida om det ska vara på det sättet, om de inte är mer hållbara än så.” Säger Anna under intervjun. Hon försökte föra diskussion med annat hästfolk i sin närhet, men ingen var riktigt intresserad av att diskutera dessa problem utan antog bara att det var så det var med hästar.
Anna och Melissa, fotograf Sanna Svensson
Vad gör hon för konstigt?
För 15 år sen följde hon med en väninna på en kurs för Bent Branderup och hittade hem direkt. ”Det här är vad jag letat efter hela mitt vuxna ryttarliv” säger hon. I början tyckte folk omkring henne att det hon gjorde var konstigt. Hon som kunde rida, varför höll hon på så där? Bara det att hon tog bort nosgrimman och red så sakta var ju jättekonstigt! Så hon red ut i skogen i mörkret när ingen såg. Sen Anna valde att gå över till akademisk ridkonst har hon märkt betydligt färre skador på hästarna.
Så mjuk i handen
Maja tog efter sin mammas ridstil och blandade den klassiska och den traditionella dressyren eftersom hon ännu tävlade. Maja berättar att hon fick väldigt positiva resultat från tävlingarna. De flesta domarna tyckte det var positivt att hon red så mjukt och fint och var mjuk i handen. Vad som även var positivt var att ridningen på ponny kunde fortsätta även efter hon fyllt 18 och inte kunde tävla längre, då blev det bara att gå över mer till det akademiska. Vi frågar hur det gick att kombinera ridstilarna och får till svar att det svåraste var att rida för sin mamma när hon var 14 år!
För 15 år sen följde hon med en väninna på en kurs för Bent Branderup och hittade hem direkt. ”Det här är vad jag letat efter hela mitt vuxna ryttarliv” säger hon. I början tyckte folk omkring henne att det hon gjorde var konstigt. Hon som kunde rida, varför höll hon på så där? Bara det att hon tog bort nosgrimman och red så sakta var ju jättekonstigt! Så hon red ut i skogen i mörkret när ingen såg. Sen Anna valde att gå över till akademisk ridkonst har hon märkt betydligt färre skador på hästarna.
Så mjuk i handen
Maja tog efter sin mammas ridstil och blandade den klassiska och den traditionella dressyren eftersom hon ännu tävlade. Maja berättar att hon fick väldigt positiva resultat från tävlingarna. De flesta domarna tyckte det var positivt att hon red så mjukt och fint och var mjuk i handen. Vad som även var positivt var att ridningen på ponny kunde fortsätta även efter hon fyllt 18 och inte kunde tävla längre, då blev det bara att gå över mer till det akademiska. Vi frågar hur det gick att kombinera ridstilarna och får till svar att det svåraste var att rida för sin mamma när hon var 14 år!
Anna och Diablo, fotograf Sanna Svensson
Bedriver kursverksamhet, har lektioner och samarbete med PS of Sweden
När vi var hos Maja och Anna jobbade ingen av dem på heltid som instruktörer. Anna har kursverksamhet både på gården och på andra platser i Sverige. Hon arbetade förut som hästmassör, men anser nu att det ger mer att utbilda människor i att rida sina hästar på ett sätt som inte ger dem spänningar och skador. Maja undervisar i liten skala och jobbar annars på PS of Sweden. I dag har detta dock ändrats och Maja jobbar sen hösten 2015 som egenföretagare på heltid. Hon har syateljé, undervisar inom ridning samt ger behandlingar med Angelic Reiki.
För något år sedan hörde PS of Sweden av sig till Anna och bad henne utveckla ett bettlöst träns. Under samma tid hade Maja börjat klura på en idé till ett akademiskt huvudlag. När hon fick veta att Anna blivit tillfrågad sa Maja direkt att hon måste få följa med på mötet. I slutändan blev det ett hackamore, ett cavemore och ett vanligt träns där nosdelen går att byta ut mot en semikapson. Tränsen är väldigt välutformade och det finns en mening och en funktion bakom varje detalj. Nackstycket är avlastande, paddat och brett utskuret, det finns elastiska vaggor i sidostyckena som ger en behagligare känsla i munnen, nosgrimmorna är utformade för att inte trycka på några nerver. De som arbetar på PS of Sweden anser att man inte ska tumma på inpassning och utformning av tränsen när vi inte gör det på sadlar och annan utrustning.
Prototyperna till Majas och Annas träns byggdes av dörrmattor, ståltråd och silvertejp. Melissa fick testa den första färdiga prototypen och började direkt tugga, gäspa och slicka sig om munnen när hon fick på sig tränset! ”Hon älskade vår dörrmatta!” Säger de med ett skratt.
När vi var hos Maja och Anna jobbade ingen av dem på heltid som instruktörer. Anna har kursverksamhet både på gården och på andra platser i Sverige. Hon arbetade förut som hästmassör, men anser nu att det ger mer att utbilda människor i att rida sina hästar på ett sätt som inte ger dem spänningar och skador. Maja undervisar i liten skala och jobbar annars på PS of Sweden. I dag har detta dock ändrats och Maja jobbar sen hösten 2015 som egenföretagare på heltid. Hon har syateljé, undervisar inom ridning samt ger behandlingar med Angelic Reiki.
För något år sedan hörde PS of Sweden av sig till Anna och bad henne utveckla ett bettlöst träns. Under samma tid hade Maja börjat klura på en idé till ett akademiskt huvudlag. När hon fick veta att Anna blivit tillfrågad sa Maja direkt att hon måste få följa med på mötet. I slutändan blev det ett hackamore, ett cavemore och ett vanligt träns där nosdelen går att byta ut mot en semikapson. Tränsen är väldigt välutformade och det finns en mening och en funktion bakom varje detalj. Nackstycket är avlastande, paddat och brett utskuret, det finns elastiska vaggor i sidostyckena som ger en behagligare känsla i munnen, nosgrimmorna är utformade för att inte trycka på några nerver. De som arbetar på PS of Sweden anser att man inte ska tumma på inpassning och utformning av tränsen när vi inte gör det på sadlar och annan utrustning.
Prototyperna till Majas och Annas träns byggdes av dörrmattor, ståltråd och silvertejp. Melissa fick testa den första färdiga prototypen och började direkt tugga, gäspa och slicka sig om munnen när hon fick på sig tränset! ”Hon älskade vår dörrmatta!” Säger de med ett skratt.
Anna och Diablo, fotograf Emma Eskilsson
Hur kan vi lära oss av varandra?
Vi fortsätter med att fråga vilka skillnader det är mellan AR och engelsk ridning. Som svar får vi att oavsett vad man rider så har man samma mål. Anna säger att det är synd att betona skillnader, hon betonar hellre likheter istället. Oavsett vad man gör med sin häst så vill man att den ska tycka om sitt arbete, vara lätt för hjälperna, bära sig på bakdelen, jobba över ryggen och såklart att den håller. Att nå dessa mål finns det många vägar till och inom de olika grenarna och disciplinerna kan det vara stor skillnad, beroende på vilken ryttare eller tränare man ser på. Om man enbart ser till skillnader så är de största skillnaderna hur ryttaren sitter på hästen och hur man ser på kontakten mellan ryttarens hand och hästens mun. Inom det akademiska är det en annan följsamhet i bäckenet och en lättare kontakt med munnen. Även utbildningen av häst och människa skiljer sig, till exempel att du jobbar mycket mera med hästen från marken. Anna säger att det är så lätt att prata om skillnader, men hon tror att det är viktigare att prata om likheter. Hur kan vi lära oss av varandra?
Vi fortsätter med att fråga vilka skillnader det är mellan AR och engelsk ridning. Som svar får vi att oavsett vad man rider så har man samma mål. Anna säger att det är synd att betona skillnader, hon betonar hellre likheter istället. Oavsett vad man gör med sin häst så vill man att den ska tycka om sitt arbete, vara lätt för hjälperna, bära sig på bakdelen, jobba över ryggen och såklart att den håller. Att nå dessa mål finns det många vägar till och inom de olika grenarna och disciplinerna kan det vara stor skillnad, beroende på vilken ryttare eller tränare man ser på. Om man enbart ser till skillnader så är de största skillnaderna hur ryttaren sitter på hästen och hur man ser på kontakten mellan ryttarens hand och hästens mun. Inom det akademiska är det en annan följsamhet i bäckenet och en lättare kontakt med munnen. Även utbildningen av häst och människa skiljer sig, till exempel att du jobbar mycket mera med hästen från marken. Anna säger att det är så lätt att prata om skillnader, men hon tror att det är viktigare att prata om likheter. Hur kan vi lära oss av varandra?
Anna och Heroe, fotograf Sanna Svensson
Hovvården är den lilla delen
Anledningen till att de valde att gå över till barfota var samma häst som fick alla skador. Melissa hade envisa hovsprickor och när den enda lösningen var nya beslag tröttnade Anna och började läsa på vad skor gör med hästens kropp och fötter. Anna hittade en barfotaverkare i närheten och hon bestämde sig för att testa. Proceduren var lång och ändringen skedde inte på en dag, utan tog något år. Sedan dess har spänningar släppt och Melissa fick ett helt annat rörelsemönster! De andra hästarna följde efter och nu går alla barfota.
I det stora hela är hovvården bara en del, rörelse och mat spelar lika stor roll. De poängterar att det inte är meningen att hästen skall ha ont tills den härdat sig, utan man får underlätta med boots och liknande. Vad som egentligen är konstigt, inflikar Anna, att andra frågar varför man tar av skorna och väljer barfota. Det borde vara rimligare att fråga varför man väljer att sko sin häst. Maja avslutar med att en järnsko kan väga lika mycket som hoven och att det naturligtvis påverkar hästens rörelsemönster.
Anledningen till att de valde att gå över till barfota var samma häst som fick alla skador. Melissa hade envisa hovsprickor och när den enda lösningen var nya beslag tröttnade Anna och började läsa på vad skor gör med hästens kropp och fötter. Anna hittade en barfotaverkare i närheten och hon bestämde sig för att testa. Proceduren var lång och ändringen skedde inte på en dag, utan tog något år. Sedan dess har spänningar släppt och Melissa fick ett helt annat rörelsemönster! De andra hästarna följde efter och nu går alla barfota.
I det stora hela är hovvården bara en del, rörelse och mat spelar lika stor roll. De poängterar att det inte är meningen att hästen skall ha ont tills den härdat sig, utan man får underlätta med boots och liknande. Vad som egentligen är konstigt, inflikar Anna, att andra frågar varför man tar av skorna och väljer barfota. Det borde vara rimligare att fråga varför man väljer att sko sin häst. Maja avslutar med att en järnsko kan väga lika mycket som hoven och att det naturligtvis påverkar hästens rörelsemönster.
Maja och Exito, fotograf Sanna Svensson
Frihetsdressyr stärker relationen
Förutom den akademiska ridkonsten håller Maja även på med frihetsdressyr och för henne är det ett sätt att umgås med sina hästar. Det hela började på en cirkuskurs för en massa år sedan och efter det har hon tagit några lektioner för Therese Granlund, och sedan jobbat vidare på egen hand. Maja jobbar mycket med energier i frihetsdressyren. ”Hästarna är så mottagliga och känsliga så det faller sig naturligt att ta med energier i arbetet.” Berättar Maja om det. Hon tycker att frihetsdressyren är ett roligt sätt att vara med hästarna på och att det stärker relationen.
Förutom den akademiska ridkonsten håller Maja även på med frihetsdressyr och för henne är det ett sätt att umgås med sina hästar. Det hela började på en cirkuskurs för en massa år sedan och efter det har hon tagit några lektioner för Therese Granlund, och sedan jobbat vidare på egen hand. Maja jobbar mycket med energier i frihetsdressyren. ”Hästarna är så mottagliga och känsliga så det faller sig naturligt att ta med energier i arbetet.” Berättar Maja om det. Hon tycker att frihetsdressyren är ett roligt sätt att vara med hästarna på och att det stärker relationen.
Maja och Sammy, fotograf Emma Knutsson
Solskensponnyn Sammy Shamrock
Vi ber dem berätta lite mer om Sammy som verkligen har en fantastisk historia bakom sig! Maja har haft honom i 13 år, hon var 12 när de köpte honom. Redan när Maja började på ridskolan när hon var 6 år bestämde hon sig för att hon ville ha en egen ponny. Maja nöjde sig inte med att göra som andra barn och skriva det på önskelistan vid födelsedag och julklapp, hon skrev med det på varje inköpslista när de skulle handla mat att hon ville ha en egen ponny;) Till slut sa henens föräldrar till henne att om hon vill ha en egen ponny så får hon spara ihop till en själv. Och det gjorde hon. 5 år senare hade Maja 10 000 kronor och hon hade bevisat att hon var seriös med sin önskan. De började kolla på ponnyer och Maja föll för varje ponny! Men den tredje ponnyn de kollade på var det något extra med. Han var överbyggd, hade dålig exteriör, var outbildad men ändå var det något speciellt med honom. I efterhand kom det även fram att det var fel papper på honom, han var yngre än det stod i pappren de hade fått med honom. Torbjörn Lundström kollade på Sammy och konstaterade att han var 5 eller 6 år, inte 7. I början gick det inte att fånga Sammy i hagen och det upptäcktes senare att han hade patellaupphakning på båda bakbenen. ”Det var ett köp med väldigt mycket känslor” kommenterar Anna. Trots alla nackdelar hade han en väldigt bra gång och en vänlig blick, och så kändes det rätt.
Maja och Sammy kom iväg på sin första klubbtävling i dressyr och vann den. Dagen efter får Anna ett telefonsamtal om att Sammy hade blivit sparkad och stod på tre ben. Veterinär kom ut, de fick in Sammy i transporten och körde till Ultuna dit de kom fram klockan 23 på kvällen. Där konstaterade man att ytliga böjsenan var helt av. Veterinärerna lyckades fiska ned det som var kvar av senan uppifrån och bandagerade in benet ordentligt. 10 dagar fick Sammy stå kvar på Ultuna, sen tog de hem honom på boxvila. Den första promenaden var bara ut på stallgången och sen in i boxen igen. Efterhand blev promenaderna längre och han kunde komma ut i sjukhage. Den enda komplikationen som blev var att de fick ta bort en del svallkött. Den första gången Sammy fick komma ut i hage så hade de både vanliga skydd och transportskydd på honom. När de släppte honom så bara han sprang och sprang! Men han höll och 1 år efter skadan kunde Maja galoppera på honom för första gången. Massage, markträningen inom AR och massor av kärlek fick Sammy frisk. Under igångsättningen fick de även en chans att rida in honom på nytt, de visste inte hur bra det hade blivit gjort på Irland. Sedan dess har Maja och Sammy tävlat i hoppning, fälttävlan och särskilt dressyr på hög nivå!
Vi ber dem berätta lite mer om Sammy som verkligen har en fantastisk historia bakom sig! Maja har haft honom i 13 år, hon var 12 när de köpte honom. Redan när Maja började på ridskolan när hon var 6 år bestämde hon sig för att hon ville ha en egen ponny. Maja nöjde sig inte med att göra som andra barn och skriva det på önskelistan vid födelsedag och julklapp, hon skrev med det på varje inköpslista när de skulle handla mat att hon ville ha en egen ponny;) Till slut sa henens föräldrar till henne att om hon vill ha en egen ponny så får hon spara ihop till en själv. Och det gjorde hon. 5 år senare hade Maja 10 000 kronor och hon hade bevisat att hon var seriös med sin önskan. De började kolla på ponnyer och Maja föll för varje ponny! Men den tredje ponnyn de kollade på var det något extra med. Han var överbyggd, hade dålig exteriör, var outbildad men ändå var det något speciellt med honom. I efterhand kom det även fram att det var fel papper på honom, han var yngre än det stod i pappren de hade fått med honom. Torbjörn Lundström kollade på Sammy och konstaterade att han var 5 eller 6 år, inte 7. I början gick det inte att fånga Sammy i hagen och det upptäcktes senare att han hade patellaupphakning på båda bakbenen. ”Det var ett köp med väldigt mycket känslor” kommenterar Anna. Trots alla nackdelar hade han en väldigt bra gång och en vänlig blick, och så kändes det rätt.
Maja och Sammy kom iväg på sin första klubbtävling i dressyr och vann den. Dagen efter får Anna ett telefonsamtal om att Sammy hade blivit sparkad och stod på tre ben. Veterinär kom ut, de fick in Sammy i transporten och körde till Ultuna dit de kom fram klockan 23 på kvällen. Där konstaterade man att ytliga böjsenan var helt av. Veterinärerna lyckades fiska ned det som var kvar av senan uppifrån och bandagerade in benet ordentligt. 10 dagar fick Sammy stå kvar på Ultuna, sen tog de hem honom på boxvila. Den första promenaden var bara ut på stallgången och sen in i boxen igen. Efterhand blev promenaderna längre och han kunde komma ut i sjukhage. Den enda komplikationen som blev var att de fick ta bort en del svallkött. Den första gången Sammy fick komma ut i hage så hade de både vanliga skydd och transportskydd på honom. När de släppte honom så bara han sprang och sprang! Men han höll och 1 år efter skadan kunde Maja galoppera på honom för första gången. Massage, markträningen inom AR och massor av kärlek fick Sammy frisk. Under igångsättningen fick de även en chans att rida in honom på nytt, de visste inte hur bra det hade blivit gjort på Irland. Sedan dess har Maja och Sammy tävlat i hoppning, fälttävlan och särskilt dressyr på hög nivå!
Text: Beatrice rudberg